”Du talar arabiska.”
”Som en kråka.”
”Gamla Sanaa, är det fint?”
”Jag är glad och vill stanna länge. Därför är jag här.”

Hon undrar om jag är rädd. Sedan sticker hon mig i armen.

”Aj!”
”Gör det ont?”
”Jag vet inte.”
”Jag är från Sanaa, men i den äldre delen har jag bara varit en gång.”
”Är det sant?”
”Ja, märkligt. Jag har bott här hela mitt liv, bara en gång har jag besökt de gamla kvarteren.”

Bomull över sticksåret.

”Sitt kvar ett tag!”

Jag gör som hon säger. Inte därför att hon har niqab som vanligt folk, du, jag, vem som helst. Det kan vara nyttigt att sätta sig emot andra. Som för att visa att man har ett eget huvud. Men, hon har en vit rock över de svarta kläderna och sådana rockar talar man inte emot bara för att.

Jag sitter på min trästol, den ingår bland det tiotal som står på rad. De är alla likadana och av det slag som gör sig bäst i klassrum. Varje har ett armstöd för att det ska vara lättare att ta anteckningar, ett armstöd som även fungerar som skrivbord.

På andra sidan skynket sitter männen. Med uppkavlade ärmar. Och väntar. En efter en ska de testas. Jag hör dem.

Sedan får jag sällskap på min sida.

”Hej, väntar du också på…”
”Nej jag är klar.”
”Är du från Jemen?”
”Nej”
”Förlåt att jag frågar. Jag är från Pakistan, men klarar inte av slöjorna. De stryper mig. Därför…”
”Klart du inte ska strypa dig själv med slöjor och tyger.”

Hon skrattar och visar sig ha många vänner. De fyller stolarna. Och tittar oroligt mot skrivbordet.

”De använder väl inte gamla nålar?”
”Klart de inte gör, det vore vansinnigt. Hon stack mig just.”

Kvinnorna reser sig och går mot bordet.

”Var är de nya kanylerna?”
”Detta är Kuwaitiska sjukhuset, här vet de vad de gör.”

I oroliga situationer kan man vädja till sitt eget förnuft. Jag säger att eftersom alla som söker uppehållstillstånd i Jemen kommer hit i hopp om ett blodprov som intygar en negativ hiv-status så skulle det ha kommit fram om kanylerna återanvändes. Då skulle jag ha vetat det.

”Vi var förbi apoteket och skulle köpa kanyler. Vi hörde att det är bäst att ta med sina egna. Är de förslutna använder de dem gärna.”
”Aha.”
”Men vi hittade inga på apoteket.”

Vissa saker vill man inte vara med om. De händer ändå. Så typiskt om jag just injicerats med hiv. Livet ska alltid till att hitta på de mest märkvärdiga påhitt med en. Fast man sällan ber om mer än dansband och dokusåpa.

”Jag vill gå nu. Jag känner mig yr. Jag känner hur jag just fått en allvarlig infektion i kroppen.”

De är tysta. Som frökens favoritflickor i skolbänken. Lika uppmärksamt tittar de på mig när jag reser mig upp och går. Jag går utan att önska dem vare sig frid eller välgång. Jag behöver behålla allt för mig själv.

Kvinnan i den vita rocken säger att jag får resultatet på söndag.

”Kom klockan 8.”
”Okej.”
”Och ta med ett nytt fotografi. Detta duger inte.”

Jag fasade att det baraxlade porträttfotografiet inte skulle uppskattas. Det var den enda bild jag hade i väskan eftersom de går åt som smör hos myndigheterna. När hon inte såg häftade jag fotot till mina papper. Den som inte försöker, hur lever den egentligen? Att själv ha häftat en oanständig bild till min mapp är inte det jag tänker på när jag lämnar byggnaden.

Jag tänker att det vore för jävla tråkigt att få hiv, nu, av ett blodprov. Ska man få hiv tycker jag att man ska få det från hur mycket oskyddad sex som helst. Så man förstår varför. Och kan trösta sig med att man i alla fall hade roligt. Medan man lever sitt spännande liv vidare.