Sett till Jemen förenas de flesta av oss i just (o)kunskapen. Jemens historia är för många lika snårig som okänd. Här kommer ett försök att råda (aningen) bot på det. Den jemenitiska revolutionsdagen, för dumskallar är en snabblektion. Här är möjligheten att svara coolast på morgondagens fråga om hur helgen varit.
”Jo, tack, jag firade Jemens revolutionsdag med en kanelbulle, och själv?”
Historien kan aldrig berättas från början. Det är bara att dyka ner någonstans. Gör man det i Jemen, i mitten av 1800-talet, västerländsk tidräkning, finner man hur det Osmanska riket ockuperar norra Jemen. Ett decennium tidigare hade britterna gjort detsamma, men med landets södra delar.
Fjärran makter skulle i vanlig ordning ha och ha. År 1914 drog osmaner och britter därför ett streck mellan Nord- & Sydjemen.
Strax därefter, när världskriget tog slut, lämnade osmanerna de norra delarna. Och i 40 år styrdes nord av Imam Yahya, som varit ledande inom rörelsen mot ockupanterna, samt sonen Ahmad bin Yahya. De kritiserades för sin inåtvändhet och för att styra godtyckligt. En frihetsrörelse bildades och man försökte sig på en kupp 1948. En ny ledare utropades, Abdullah al-Wazir.
Men Ahmad bin Yahya fick man inte kål på. Han drog ihop stammarna i Hajjah och satte stopp för kuppen, med massavrättningar. År 1955 var det dags att försöka döda Ahmad bin Yahya, på nytt, men utan framgång. Fem kulor i kroppen 1961, gjorde att han dog från skadorna året därpå. Sonen, Muhammad al-Badr, efterträdde.
Nu närmar sig revolutionen.
I sitt första tal till folket varnade Muhammad al-Badr för att hårda påföljder skulle drabba de som blott tänkte tanken att opponera sig mot regimen. Inom loppet av en vecka bröt revolutionen ut.
Revolutionen blev inledningen på ett nästan 8 år långt inbördeskrig.
Republikanska styrkor fann stöd i Egypten. Rojalister hämtade sitt hos Saudiarabien och Storbritannien. Inbördeskriget avslutades med utropandet av Jemens arabiska republik (YAR).
I söder hade frihetsrörelser kämpat mot Storbritanniens ockupation. Våldsamma strider hade fått britterna att dra sig tillbaka 1967. Sydjemen blev då den enda marxistiska arabiska staten i världshistorien.
När Sovjetunionen föll inleddes en process för att ena Nord och Syd och 1990 blev Jemen ett. Sedan dess har två inbördeskrig brutit ut. I syd kämpar separatister för ett självständigt Sydjemen. De menar sig vara ockuperade av de norra provinserna. I nord kämpar houthier för ökat självstyre och minoritetsrättigheter. Jemen förblir trots det en och samma (så kallade) republik.
Ett snabbmeddelande i telefonen, i morse. Det var Sabafon, en av Jemens GSM:operatörer som gratulerade till Revolutionsdagen, ”den välsignade”.
I Gamla Sanaa märks dagen enbart i att det mesta hållit stängt. Människor har varit sparsamma med att lämna sina hem.
Men, som vanligt har barnen spelat fotboll i de trånga stengränderna. Längs samma har böneutropare och de minsta sjungit att Gud är den störste.
Det finns inget särskillt att rapportera om. Ingenting alls. Men revolutionsdag är det, inte så värst revolutionär, men dock Jemens 48:de.