År 110 före västerländsk tidräkning var det himyaritiska imperiet härskande i Arabien. Det växte med erövringar av bland annat Saba och Hadramaut, och senare också det aksumitiska riket.

Ekonomin bestod av jordbruk samt handel. Med det himyaritiska imperiet bands östra Afrika till Medelhavsländerna, elfenben exporterades till romarna bland annat genom denna bit mark som nu är en del av Jemen.

Handeln inbegrep rökelse. Och myrra, en växt som finns naturligt i Jemen och som omnämns flertalet gånger i Bibeln, där Gud lärde Moses använda den till att göra helig olja, där den är en av de gåvor Jesusbarnet fick av de vise männen. Myrra var fem gånger dyrare än rökelse när den såldes till romarna som använde den till sina likbål. Det sägs att när Poppaea dog ska ett års värde av myrra ha bränts, av maken Nero.

Thula är det himyaritiska imperiets bäst bevarade stad. Rökelse säljs, men myrra ser jag ingen.

Stenvägarna till trots har antiken hållit sig kvar i Thula. En gammal mur runt staden, torn och hus byggda med sten från berget. Högst upp hittar vi skyddsrum. Längs vägen runda stenar. Någon visar att dem kan man rulla ned mot inkräktare. Egyptiska mamluker, turkiska ottomaner - många har invaderat Thula sedan imperiets fall, år 520 enligt västerländsk tidräkning. Här står hon än.

En kille på 10 patrullerar gatan med en kalashnikov i barnstorlek. På frågan huruvida den är riktig, blir man utskrattad i Thula. En gammal man frågar varför den skulle vara det.

”Ja, inte vet jag”, lät dumt till svar.

En tjej i samma ålder har en automatpistol i silverfärgad plast. Hon kan inte säga varför hon har den. Men visar glatt upp hur bra den skjuter plastkulor och småsten.

Gångarna mellan stenbyggnaderna är trånga. Husen och moskéerna är välbevarade och därför är staden en av Jemens fem, sett till unesco:s världsarvslista.

Sist jag var i Thula visade de mig dammen. Den ser ut som en bassäng, ett stenkar fyllt av grönt vatten.

En del frågor skäms man över. De dyker upp igen innan man ska sova, och som på beställning kan man det inte. Ofta har jag beklagat frågan huruvida man badar i Thulas damm.

”Här hämtar man vatten.”

Så löd svaret. Och till det lades att ”två pojkar drunknade här, de hoppade i och dog”.

Jag återvänder till bassängen. Och tänker på de drunknade pojkarna när en man säger att hans bror och dennes vän dog däri.

”De ville bada men visste inte att det var djupt. Eftersom de inte kunde simma...”

Det var många år sedan. Men pojkarna lever kvar i dammen. Vi tittar mot vattnet, mannen och jag.

”De har berättat det för mig. Tråkigt, tråkigt att höra.”

Tänk om pojkarna skulle simma till ytan och säga att de är tillbaka nu, för mer av livet. Hoppa upp, och in i leken med plastvapnen tillsammans med de andra.

En filosofi sa att Gud inte kan göra det omöjliga. Gud kan inte skapa fyrkantiga cirklar eller kliva utanför naturlagarna. Två studentpräster berättade att Gud inte går utanför naturlagarna, mer. Efter syndafloden sa Gud till sig att inte göra något sådant igen. Regnbågen skapades som en påminnelse om detta.

Ta tillbaka regnbågen och skrota logiken. Hur principfast måste man vara bara för att man är Gud, undrar jag. Och väntar. Men med Gud kan man inte tävla, inte ens i envishet. Jag går därifrån.

I det himyaritiska imperiet ersattes den äldre huvudstaden Zafar med den mer moderna staden Sanaa, som idag – ett och ett halvt millennium senare – är huvudstad för hela Jemen. Och vägen hem bär dit.