Jemen är ett stamsamhälle. Här saknar staten kontroll över sitt territorium. Och Västvärlden har, med USA i spetsen, knackat på, klivit in och slagit sig ned. USA försöker med annat manér än tidigare i Mellanöstern och Asien, då man stormat in med dunder och brak. De söker lyssna och hålla sig i bakgrunden, samtidigt som målet är detsamma. Att kontrollera, förlåt stabilisera, territoriet.
Det råder ömsom skepsis, ömsom hat mot USA – fortfarande. Därför dricker man pepsi, inte cola här – eftersom det förra minsann är en arabisk dryck, ja, det är det.
Som ett led i USA:s krig mot terrorismen söker man stoppa nyrekryteringen av de människor som alltmer kommit att kallas militanta fundamentalister. Därför behöver man försäkra sig om att varken extremistisk islam eller USA-hat lärs ut i skolorna. Den jemenitiska regeringen har, sedan många år och delvis under amerikanska påtryckningar, sökt kontroll över vad barnen lär sig. Därför har skolorna inordnats under en läroplan, enligt vilken religiösa inslag har bytts till förmån för naturvetenskapliga ämnen. Planen följs inte av samtliga skolor, men på det hela taget minskar religionens inflytande i de jemenitiska klassrummen.
Att många barn känner till spänningen kring USA är utan tvekan.
I utkanten av huvudstaden får en kille syn på mig. Med ett ansikte blått av märken skuttar och tjoar han som bara maskrosbarn kan. Sedan säger han allt han lärt sig säga på engelska. Det är en del så samtal blir det.
Han berättar om sig själv. När jag inte är kvick nog att svara vilket land som är mitt kommer han till mig, tätt intill. Vid mitt ben står han och nästan lutar sig med huvudet upp mot mitt. Leken är borta, han viskar:
”You are American.”
Jag ser i blicken att killen kan bära hemligheter, det har livet sett till. Man kan veta sådant lika naturligt som svalorna vet när regnet kommer. Med huvudet fullt av tankar säger jag ingenting men "oroa dig inte", tycker han, berätta kommer han inte att göra.
Vi har en hemlighet, han och jag. Och den kan jag inte ta från honom. Så för första gången i mitt liv går jag med på att vara amerikan.
Barn åker rutschkana, liggandes på mage, nedför kullen bredvid. Men inte han. Han stannar och säger på sitt tystaste vis att det är okej att jag kommer från USA. För honom är det inga problem.
Också jag viskar, och tackar honom för det.
Han är en fin kille med en bit barndom kvar. Kanske får han ha den ifred.
Jag vill fråga om de talar om USA i skolan, och hemma, men han är som vilket barn som helst, redan på väg. Jag vill veta varför det gör detsamma att jag är amerikan, men kommer inte på att göra det förrän det är för sent. Så blir det ibland.