En värld med gränser är en värld som vakar. Den stänger in, kastar ut och klipper våra vingar.

Visum, gröna kort och stämplar i resedokumenten. Att skälla tjänar ingenting till, ut släpps vi endast i koppel. Plats min vän.

”Ni kan resa vart ni vill”, säger de till européerna i Mellanöstern, ”men vi är fast där vi är”.

Få saker är uppretande som förenklingar. De har fel. EU-pass kan ställa till det.

Låt mig berätta om européerna som antas söka en terroristbarm att vila sin ensamhet i, villebråden som gör vad som helst för att råda bot på känslan av meningslöshet.

I Jemen är alla européer potentiella terrorister. Vi är det pack som byggt sig en uttråkande civilisation. Där vi sprungit från oss själva i jakten på omedelbar tillfredsställelse, medan det viktiga i livet går oss förbi.

Rotade i ingenting är vi slättens enklaste byte. Vi står ensamma, utan flock, och undrar vad som är rätt och fel, viktigt och inte.

Alla behöver en mening i livet. De som vantrivs och inte kan skölja ner mer missnöje med sprit eller knulla bort det, de som förstår att något är fel och vill ha radikal förändring, de drivs av destruktivitet, till extremism, med ett kall att förstöra vad de byggt.

De reser till Jemen där al-Qaida tar emot dem, ger dem sprängämnen och sätter dem på första bästa plan tillbaka hem.

Poff!

Därför behövs särskilda restriktioner. Därför ska det vara nästintill omöjligt att komma in i landet. Därför ska de som kommit in kontrolleras och hållas på plats.

Visumreglerna har blivit så överdrivna att vissa västerlänningar börjat uppehålla sig illegalt i Jemen. Fast de jobbar på ambassader och inom biståndsorganisationer kan de inte få sina visum och uppehållstillstånd förlängda.

Lyckas du komma in får du snabbt reda på att du ska stanna där du är och rapportera minsta rörelse. Storebror vill veta vem du är, vad du gör och var du befinner dig – minsta bloggpost för Voltaire skrivs med skräcken om att storebror ser!

Lydnad är en olycka som kan förhindra en annan, ett nödvändigt ont som jag minns det sedan barndomen. Det händer att jag fortfarande lyder så jag spenderar en eftermiddag hos polisen, i hopp om att få tillstånd att lämna huvudstaden.

”Jag vill resa till byarna runtom och behöver ett skriftligt tillstånd att visa soldaterna vid check points.”
”Passet!”
”Varsågod”
”Ditt visum gick ut förra året.”
”Va? Kan det stämma, jag har just köpt det.”

Ett djupt obehag är på sin plats. Flera hundra dollar för ett visum som jag enbart hade en svart-vit kopia av, som på plats kortades från tre månader till en, som är kladdigt med stämplar och anteckningar till en grad att det inte är läsbart. Nu säger han att det är gammalt.

Ibland är tystanden det enda man har till svar.

”Du måste hämta ett skriftligt intyg från en resebyrå.”

Men jag är hos honom för att få ett skriftligt intyg, han ber om det han är satt att utförda. En byråkratisk mardröm.

”Du behöver en resebyrås tillstånd att resa, innan vi kan utfärda ett tillstånd att resa.”
”Men…”

Sedan frågorna, som han ställer medan han tuggar khat.

”Vem ska du resa med, är hon jemenitiska, var jobbar hon, exakt vart ska ni, hur länge ska ni stanna.”

Det är svårt att ta en drogad polis på allvar. Enligt lag får man inte tugga khat på arbetstid och aldrig hos myndigheterna. Han bryter två lagar samtidigt som han förhör mig.

”Varför ska ni dit, hur ska ni resa, vad har bilen för registreringsnummer.”

Jag ringer efter vännen som kommer, förgäves.

”Visa dina papper!”

Hon vägrar.

”Det tänker jag verkligen inte göra, jag är härifrån och behöver inte visa någon legitimation.”

Vi går. På väg hem säger hon att jag skulle ha lyssnat på henne. Och bara svängt på mig en niqab. Några skynken runt kroppen tills ögonen är det enda som syns och sedan håller jag tyst, det ska nog gå.

”Punkt, slut, vi åker i morgon!”