SVERIGES STÖRSTA KULTURMAGASIN

Tanya Holm om Mellanöstern

2011-12-31 13:31
Sista inlägget
Gott Nytt År, från Jemen!

Kallbergs USA

Poesibloggen

Vetenskap

2011-12-07
Ekvationens lösning
Quid ultra faciam?

Uncle Robert in India

2011-12-28 10:46
Fanns det några snälla barn?
Retorisk fråga i mellandagarna
Hem / Tanya Holm om Mellanöstern / En jihad för Västerlandet

En jihad för Västerlandet

Vi förbjuder minareter, ansiktsslöjor och hotar bränna Koranen på bål. I ett präktigt proklamerande om vad vår tolerans inte inbegriper. På så sätt vill vi visa att vi inte kompromissar friheten, jämlikheten och rättvisan. Dessa fenomen vi tror oss bemästra, vara ensamma om, och visar oss redo att döda för, i prakt och förståndighet, i heligt krig, i vår västerländska jihad.

Afghanistan och runtom. Europa och USA. Vinner vi?

Självklart inte. Våra vapen är inga retoriker, fastän vissa är svensktillverkade kan de inte prata jämställdhet, feminismen har aldrig slagit ner med dunder och brak utan varit en segdragen kamp, ett ännu pågående maraton mellan generationer.

Förbud mot minaretbyggen och slöjor tar inte hem någon strid, de är inga dräpande invändningar mot någonting alls. De är tafatta rop om att vargen kommer, klingandes av västerländsk fundamentalism och den trångsynthet och intolerans som följer med.

Koranen på bål, här i Jemen sa någon att en muslim – vad han vet – aldrig bränt en Bibel. Islam ser på kristna som bokens folk, så det kan stämma, men jag vet inte. Däremot vet jag att världen inte behöver fler krig, arméer och bättre vapen, den behöver debatter, filosofer och argument som bär.

Striden står verkligen inte mellan kristendom och islam, där den ena religionen förväntas vinna i progressivitet. Det handlar inte om vilken tro som är störst, bäst och vackrast, religionerna finns sida vid sida, som de syskon de är, med sina förtjänster. Det finns mer som förenar dem än för dem isär, oavsett hur ofta vi säger motsatsen.

Ta de religiösa skrifterna och lägg dem bredvid varandra, de är lika lite koherenta. De är lika böjbara och öppna för tolkning. Men de stora dragen, såsom tron på en Gud och de judiska profeterna samt Jesus (islam lägger ytterligare en till dem), vikten av att göra gott, att dela med sig, att tänka på andra och idén att det finns mer än jordelivet osv. förenar dem.

Visst finns skamfläckar på den islamiska kartan och en drös sådant islam, under sina ettusen och några hundra år, i ledande position, inte lyckats göra upp med, i Nordafrika och Asien. En gång i tiden fick kvinnor rättigheter, därför att islam krävde det, men religionen har också blivit ett verktyg att ta dem tillbaka.

Iran, Afghanistan, Saudiarabien, Jemen.

Men minns att Indonesien är världens största muslimska land och att det finns fler muslimer i Sydasien än i arabiska Mellanöstern.

När vi lägger kristendom jämte islam, vad är det vi jämför?

Den kristendom vi känner genom Svenska kyrkan - och liknande samfund - idag och den Jesus vi inte räds har knådats i många sammanhang varav vissa varit sekulära. Inte alltid, men påfallande ofta tycks det vara en folkhemskristendom vi ställer ut i tävlingen.

Och vilken islam?

Den mest extremistiska, den som kommit som ett brev på posten när kolonialherrar kastats ut och man velat tillbaka till den man var innan invasionen, och hamnat på avvägar - en islam som de allra flesta muslimer tar avstånd ifrån?

Visst ska vi jämföra religioner och diskutera dem. Men vi måste vara mycket tydliga med vad vi diskuterar. Är det urkunder, ett knippe tolkningar, religiösa praktiker, beteendet hos en grupp troende eller religionerna såsom medierna presenterar dem? Med tydlighet i denna fråga blir jämförelse möjlig och mer rättvis.

Jag tillhör inte dem som tror att en av de tre abrahamitiska religionerna, i sig, måste vara bättre än de andra två, sett till strävan efter fred och framåtskridande.

Man har gått i krig beväpnad med samtliga, man har gjort dem till en urmakare med vilken man sökt stanna tiden. Världen sker i verkligheten och inte i språket, men apropå framåtskridandet kom begreppet "fundamentalism" först att användas om 1800-talets amerikanska protestantrörelse därför att man där kände sig hotad av modernismen. Sådana kristna finns ännu. De har många beröringspunkter med de muslimer som anser att modernisering är en väg från Gud, men hur mycket har de gemensamt med de flesta andra kristna och muslimer?

Tillbaka till kampen, den som inte står mellan kristendom och islam eller kristna och muslimer, utan den som kommit till genom sociala tragedier - exempelvis det sovjetiska kriget i Afghanistan och 11 september (och alla de spänningar som historien vittnar om).

Den avgrund vi säger öppnades mellan oss, med självmordsattacker och islamisk terrorism, fördjupar vi ytterligare med våra dumma påhitt om bokbål, tafatta minaretförbud och vår vilja att vinna första pris i såväl en tävling mellan religioner som ett krig vi för med våld.

Segra kan västerlandet inte göra ensamt. Det gör vi tillsammans den dag vi överger kriget, erkänner varandras mänsklighet och ser oss i varandra. Innan dess förlorar vi, i mänsklighet, anseende och stringens.

den 15 september 2010