Fram till 1960-talet var Gamla Sanaa det enda som fanns av staden. Idag sträcker hon ut sig. På andra sidan muren växer Nya Sanaa. Där finns en pizzeria eller två, men inga Happy Meals. Där finns trafikljus och kaklade badrum, man lever gott i det nya. Det är därför fler barnhänder söker sig innanför bilar och bussars fönsterrutor, i hopp om att det ska skramla till även för dem, där.

På denna sida muren finns Gamla Sanaa. Eller, egentligen är det bara så man säger. Att muren skiljer staden åt, så sträng är den inte. Den ringar in lite nytt också, på sina håll. Kanske vill den säga att den även rymmer och skyddar en del av det som kommit till på senare år.

Huvudentrén till Den gamla delen av staden, eller Det gamla Arabien som reseguider gärna upprepar, går genom Bab al-Yemen, Jemens port. Det är en massiv öppning i muren som leder in på Souk al-Milh, Saltmarknaden, en marknad som dateras till antiken och ännu är full av liv och handel. Den kommer jag att berätta mer om en annan gång. Inte idag för idag är den så tom på människor att den känns naken. Kartonger och plastpåsar rör sig med vinden längs de igenbommade krypinen. Mer händer inte.

I Gamla Sanaa samsas turkiska kvarter och judiska med kvarter som bara är gamla. Ungefär 14000 hus reser sig mot skyn. De kallas skyskrapor alldeles oavsett den gängse definitionen av skyskrapa i vilken si och så många våningar fordras. Husens höjd varierar, de flesta är minst 5 våningar och det finns de som sträcker sig till 9. Skyskrapor är de, vartenda hus, därför att jemeniterna säger så, att de var långt före amerikanerna med att bygga dem. Och innan Europa tänkt tanken att bygga en våning ovanpå en annan hade man levt så i en herrans massa år här, så det så.

De smala gatorna är tomma. Gamla Sanaa är trött efter ramadan, ungefär som när julen får de svenska städerna att slumra till. Människor drar sig tillbaka, med de närmaste. En svartvit katt springer för sitt liv förbi, det är svårt att se vad som skrämt den. Men barnen har fått sina klappar och ses på de tomma gatorna för att leka. Pistoler och gevär i plast, varenda pojke bär dem stolt. Utom en som sitter ensam och tittar på medan de andra leker och skjuter på det som rör sig.

Flickorna har armarna målade med naksh, en svartfärgad henna. Blommor och fjärilar kryper från fingertoppar till axlar. De nya klänningarna i tyll och kjolar med volanger flyger hur de vill medan flickorna springer längs gatorna. Runt halsen bär de pärlor i glada plastfärger och på axeln en liten väska. Ur den tar en tjej ett snöre. Fingrarna i varsin ände, sedan drar hon isär det.

Pang!

Hon skrattar så förtjust att hon tappar balansen. Sedan hjälper hon en av pojkarna att tända sin smällare. Hon är bra med tändstickor den tjejen. Så hon tänder en till, av hans – medan han fnittrar med händerna för öronen.

På andra sidan muren har gatorna också varit tomma på vuxna, idag. Någon säljer jos till pojkar som har en framtoning så manlig att man minns hur bra man var på att vara vuxen, innan man blev det.

Pizzeriorna öppnade aldrig, man har umgåtts med familj, inte kollegor. Te och kaffe har druckits, cigaretter och pipa rökts, ätit har man fastän solen varit uppe.

”30 dagars fasta är över” förklarar en.

Då hör det till artigheten att hälsa Eid mubarak, en hälsning som hörs över hela världen idag.

Natten lägger sig över staden. Det finns några gatlyktor även i den gamla delen, nu finns el, så de lyser. När de slocknar leker flickorna och pojkarna, pojkflickorna och flickpojkarna och alla de andra barnen i mörkret - till fördel för katterna som blir svårare att få fatt på.

Musik hörs från några av husen. Bakom en dörrspringa syns män som tuggar khat. Ramadan är över och Sanaa, det gamla och det nya, hittar långsamt tillbaka till vardagen.