Att fastna i tullen är regel, inte undantag, för mig. En gång stod två svenska tullpoliser framför mig då jag klev av planet från Amsterdam.

”Var har du varit?”

Tvetydiga frågor skapar en särskild stress. Jag svarade att jag inte visste det. Jag flög från Beirut, hade varit i Damaskus och mellanlandat i Amsterdam. Vad var rätt svar på deras fråga?

”Vad har du gjort?”

Ja, hur summerar man det i en mening? Jag kom inte på något på rak arm, därför upprepade jag mig hastigt, ”jag vet inte”, som för att komma vidare till nästa fråga. Och ta revansch genom att spika den.

De kollade både pass och stämplar och röntgade allt i väskan, var för sig. Under tiden ansträngde jag mig för att se så lite suspekt ut som möjligt, jag log för att visa polisen att vi minsann hade det trevligt, han och jag och mina kitschsouvenirer på rullbandet.

Första gången jag kom till Jemens huvudstad Sanaa tog de mig i tullen. Den gången hade jag pornografi i väskan. Böckerna var akademiska antologier från världens universitet, en och annat debattbok och något jag inte vill säga vad – förbudet mot pornografi innefattade varje bok. Att samtliga var rikligt illustrerade med bland annat äldre fotografier av haremkvinnor, korsfästa masochistflator och nakensnusk i olika konstellationer fick kroppen att skaka så svetten vibrerade längs huden.

Tullmannen pekade på böckerna och frågade vad de handlar om. Instinktivt ville jag säga att jag inte visste. Men jag hade lärt mig något den gången på Arlanda.

”Europeisk historia, arabisk kultur och poesi.”

Han tog upp The Oxford Reading of Feminism and Pornography.

”Vad handlar den här om?”
”Europeisk historia.”
”Jag vill titta på en om arabisk kultur.”

Sedan öppnade han en av böckerna och kikade. Jag grät en skvätt och han undrade hur det var med mig.

”Inte bra, inte alls bra, jag mår fruktansvärt.”
”Varför då?”
”Någon har spillt gurkor i min väska.”
”Jag förstår inte.”
”Gurkor i min väska. Inte mina gurkor.”

Allt detta sa jag med tårar i ögonen. Eller, allt detta försökte jag säga, vad jag egentligen sa vet jag inte – jag talar en egen(domlig) arabiska. Sanningen var att det hade kommit in vätska genom väskans dragkedja och fläckat ner en tröja. Jag pekade.

”Gurka!”
”Ingen fara, du kan tvätta den.”
”Jag vet inte hur”

Han la tillbaka boken och hjälpte mig stänga väskan. Sedan rullade jag bort den, snabbt och klev in i Jemen.

Denna gång kommer jag till Sanaa lika skakig, om inte mer. I Istanbul träffar jag en vän från Jemen.

”Har du visum?”
”Ja, typ, jag har en kopia av ett visum men inget riktigt. Ska försöka köpa på flygplatsen.”
”De kommer inte släppa in dig.”
”Jo, det kommer de.”
”Nej, de är hårdare än någonsin. Inga visum på flygplatsen.”

Han visar sitt jemenitiska pass och säger att det är vad som krävs.

”Du har väl ingen alkohol med dig?”
”Jo, 2 flaskor för eget bruk och en extra.”
”Utlänningar får bara ta med sig en.”
”Jag har två och en i present till tullmannen.”
”Det är ramadan. Kommer aldrig att fungera.”

På planet tar jag på mig jemenitiska kläder. Balto, den svarta heltäckande kaftanen och en lika svart slöja. Vännen frågar om jag är galen. Han skulle hjälpa en tjej att komma in i Jemen genom att säga att de var syskon. På flygplatsen hade säkerhetsvakter hämtat honom. Hon hade anlänt i niqab, dvs. en dräkt som innefattar ansiktsslöja.

”De är rädda för extremistiska européer. De tror ni kommer till Jemen för att ni är islamister som vill gå med i Al-Qaida. Sådär kommer du, verkligen, aldrig att släppas in.”

Jag tar av slöjan. Men behåller balton, för att visa att jag är lagom.

Vissa kommer till livet så. Men jag har aldrig rest i första klass. När bussen hämtar flygets förstaklassresenärer, slinker jag på ändå. Inte för bekvämlighetens skull. Utan för att livet är sådant, att om man vill något från det, måste man anstränga sig. Är man kvinna kallar de en framfusig, högmodig, arrogant, ja även galen när man begär och gör det man vill. Vad gör det, skammen lägger sig på en timma eller två. I det långa loppet är det värt det. Jag är först fram till luckan.

”Pass”
”Varsågod”
”Visum?”
”Här, en kopia… av ett visum… från en turistbyrå… jag är turist… jag vill titta på husen i gamla Sanaa…”

Inget händer.

”Jag är trött, mycket trött. Mitt land är långt från Jemen. När får jag komma in?”

Han bläddrar i mitt pass.

”Du har varit här innan.”
”Ja, jag kommer igen… jag har glömt hur det ser ut… men det är fint.”

Han tittar på mig. Och klistrar in en lapp i mitt pass. Sedan pekar han på sin kollega i ett annat bås.

”Pass”
”Jag vill stanna länge.”

Kollegan stämplar. Och viftar bort min vädjan att få så många månader det bara går.

Två gånger röntgas väskorna i tullen. Och när de ska öppnas ropar en man att jag är okej. Att jag kan passera. En annan protesterar att jag ska öppna väskorna. Men den förste säger ifrån.

”Är du säker?”
”Helt säker.”

Jag vågar inte kika efter vem som räddat mig. Jag springer med mina förbjudna rullväskor, ut i natten i Sanaa. Äntligen är jag tillbaka.

”Välkommen hem” säger en främling och skrattar. Jag tackar med ett leende innan jag ser mig om efter skjuts. Med en stor portion framfusighet ska jag göra detta land till mitt hem, ett bra tag framöver. Inshallah (om Gud vill) och därför att jag vill det.