En präst sa till mig att han skulle skrämma mig. Det är inte någon större utmaning, ändå misslyckades han.

”Gud”, sa han och log fromt. Jag tittade likgiltigt tillbaka, säker på att han skrämde sig själv mer än mig.

I Jemen sa en religiös man att han skulle göra mig rädd.

”Ja, ja, ja, Gud”, sa jag och föregick fåneriet. Men han var mer specifik.

”Islam!”

Jag var tyst. Men knappast skraj. Frågan var på sin plats.

”Varför är islam skrämmande?”

För att jag är vit, västerlänning, europé. I det upplysta, förståndiga, rationella Europa har vi avskaffat spöken och häxor, kvar att rädas och skydda oss från finns islam och dess människor.

”Ni tror att vi lever för att spränga oss.”

Så är det visst inte.

”Ni tror att alla muslimer är som Bin Laden.”

Det gör vi inte alls. Men låt mig berätta vad du tror.

”Du tror att alla västerlänningar är rädda för islam. Att vi inte förstår någonting alls, överhuvudtaget, om religionen. Du tror att det som utmärker oss är att vi tycker illa om muslimer.”

Att det finns människor som är både muslimer och fundamentalister, att det finns människor som är både västerlänningar och islamofober, det betyder bara det, att kombinationen är möjlig. Den är däremot inte nödvändig. Man kan vara muslim och västerlänning, eller västerlänning och fundamentalist. Man kan också vara kuckeliku om man känner för det, nog finns en och annan islamofobisk muslim.

Tjat och gnat, skräll och gnäll. Andra säger det om oss, vi säger det om oss själva - västerlänningar är rädda för islam, så skraj att vi blir fobiskt störda i vårt möte med religionen. Vi drar muslimer över samma kam, islamister, terrorister, wahabister, extremister och fundamentalister är de allihopa, allihopa. För var och en av oss är islam detsamma som hat och förtryck.

Vem känner igen sig?

När prästen sa Gud förstod jag vad han menade. Vi lever i ett samhälle där det som inte låter sig mätas och bedömas inte finns. Skulle det finnas vore världen utanför vår kontroll, fy så obehagligt. Den religiöse i Jemen sa islam och jag hajade. Det finns vettskrämda inslag i det västerland som exempelvis instiftar frihet att vara med förbud att välja – i kolonialistisk anda.

Men Europa är större än så. Och européer är fler än de nerkissade av rädsla. Ingen vart kommer vi om vi inte visar det. Om vi tror oss göra upp med inskränkthet genom att upprepa, förstärka och befästa gör vi inget gott.

Det är tid för nyanserna att träda fram. Med dem skärps sedan politiken. Låt oss börja med att erkänna att vi visst inte är så rädda, som det sägs.