När jag bodde i Kairo rökte jag vattenpipa. De kallar den shesha och min var fylld med äppeltobak. Till det drack jag myntate, på eftermiddagen och ännu mer på kvällen. Man är sällan mer speciell än sin omgivning.

Sheshacafét var vackert och smyckat med den sorts belysning som även passar runt en gran. Där satt jag varje dag till den då min mobiltelefon stals. Jag minns hur jag grät liggandes med huvudet tryckt mot en sträv heltäckningsmatta, mobilen var fin och full av bilder, meddelanden och sådant som Egypten låtsas inte veta av.

Jag var säker på att en av servitörerna hade tagit den. Jag hade rest mig från bordet som, i samma sekund, dukades av. Och sedan dess var telefonen försvunnen. Alla servitörer talade jag med, jag bad om och försökte köpa den tillbaka. Slutligen kom chefen, förgäves.

”Jag litar till mina anställda.”

Det gjorde inte jag. Jag väntade. Jag väntade tålmodigt på ramadan. Dagarna räknade jag ner med stor entusiasm. Den första gryningen tackade jag Gud för. Sedan var det dags att spatsera till cafét. Där hälsade jag frid över dem. Och de hälsade mig den tillbaka. Det är ungefär lika märkvärdigt som att säga Hej svejs.

”Jag har kommit för att önska er en God ramadan och fråga om jag kan få tillbaka min telefon.”

De skrattade. I Egypten bor man granne med skrattet. Där skrattar man både med och åt varandra, skillnaden förefaller obetydlig. Så många gånger kämpade jag mot viljan att förklara hur det känns när någon gör sig lustig över mina egendomligheter – utan resultat.

”Det är faktiskt ramadan, man ska vara särskilt godhjärtad, göra goda gärningar och tänka på sina medmänniskor.”

De skrattade mer.

”Gud skrattar inte”, påpekade jag med min mest stränga röst.

Det enda som skilde mig från ett bi var, ja, jag vet inte. Ändå drog de ut en stol, ”varsågod”. Skymningens frukost kallas iftar och de var just till att bryta fastan. På bordet såg de uppdukade faten ut som inslagna presenter – säg den som inte vill ha.

”Jag är inte galen.”

Det var viktigt att få det sagt innan jag gick. Visst ljög jag - det är något galet över hur ens list och beslutsamhet kan få en att riva av rond efter rond mot livet. Kanske skulle jag ha stannat och smakat en av sopporna. Men ibland behöver man smälta det man får innan man är redo för mer. Jag hade lärt mig något.

Tog de telefonen? Jag vet inte och vad gör det idag. Tråkigt att den gick upp i rök, men tårarna tog slut. Karlsson på taket har nog rätt i att världsliga ting inte är så viktiga som de verkar, jag klarar mig bra utan. Viktigast av allt vet jag att Gud skrattar. Även under ramadan. Gud skrattar särskilt åt våra tafatta försök att lägga tillvaron tillrätta, när den skakar till. Och den insikten kan jag - idag - tacka egyptierna för.