Alla ska lyckas, vara bättre än andra och lysa som stjärnor över öknens skyar - detta är ett inlägg om när individualismen växte fram.

Det är femhundratal och handeln utvecklas, tyger och rökelse fraktas genom det lyckliga Arabien. Samhällsklimatet på Arabiska halvön är i förändring. Stamkulturen luckras upp och solidariteten blir mindre viktig. Att komma från en ärofylld stam har länge varit nyckeln till det goda livet, men nu börjar individens prestation - och rikedom – bli allt viktigare.

Lite tillspetsat kan man säga att halvöns kultur tidigare talat om ett kollektivt ansvar men i övergången till det nya framhålls istället individens prestation. En ny form av diskriminering träder fram - den som direkt drabbar individen.

Det är inte lätt att leva utan det som andra har. Många upplever en utsatthet. I alla klasser och från skilda håll finns utstötta – dessa samlas runt Muhammad. I hans förkunnelse, ingen Gud utom Gud, finns idén om att varje människa står till svars för sitt liv. Hur hon förhåller sig till sina handlingar påverkar henne i livet efter detta. Orättvisan i jordelivet korrigeras på så sätt när det upphör. Dessutom är det som skänkts från Gud utan förtjänst något som även skall falla andra till del.

Det mesta i livet är oförtjänt. Det gäller såväl det goda som det onda. Upprättelse är ofta det viktigaste för den som drabbats av oförrätter – fråga vilken högstadietjej som helst.

Muhammad förkunnar även en enad församling grundad på tro och med honom följer en ny gemenskap och identitet. De som förlorat sin plats kan skapa sig en ny, bland hans följeslagare. Tillsammans ställer de sig i konflikt med den härskande kulturen.

Där står de - på många vis – än. På halvön och runtom tycks livet fortfarande handla om att vara störst, bäst och vackrast. Fastän århundradena samlats och blivit ett årtusende och flera hundra år lagts därtill är budskapet ännu relevant. Alla har ett värde i sig, en plats i något större och däri både ett personligt och socialt ansvar. Islam behöver inte kompliceras.