Det tråkigaste med att jobba som servitris är att man inte kan säga vad man tycker och tänker – utan att få klagomål på sig. Att förklara för chefen att gubbarna minsann sagt att jag inte är någon nobelpristagare direkt men söt och kvinnligt tankspridd visade sig inte vara någon idé. Han förstod inte min reaktion. Jag skulle ursäkta mig, tyckte han, och jag tyckte det vore trevlig med lön. ”Jag vet inte vad som flög i mig, det måste ha varit jävulen.”

Till dess att Ramadan klev in genom skjutdörren hade jag lärt mig att hålla tyst. Gästerna fastade och en efter en valde de den gröna rätten, ibland till och med den med fisk. Sedan satt de och väntade på att jag skulle servera.

Det ville inte jag. Hade jag fått bestämma hade de inte fått några grönsaker. Men imperativen haglade från köket, så jag staplade tallrikarna och bar ut dem.

Eftersom vegetarisk mat är alldeles, alldeles underbar är den minst lämpad att ta till under den stund på året då man ska göra avkall på njutning. Vegetarisk mathållning är en passion!

När jag jobbade som kontorsassistent fick jag det sagt. Då var det katolikerna som fastade. I lunchlådorna fanns bara vegetarisk mat. ”Varför då?” undrade jag.

”För att påminnas om Jesu lidande.”

Min mat är visst ingen påminnelse om lidande.

"Inte för dig, men för någon som tycker om kött och ogillar grönsaker."

Nej, ingen relativist i världen kan få mig till att gå med på det (och argumentationen spar jag till ett annat tillfälle).

Att vegetarisk mat är för smarrig för att lämpa sig långfredagar och ramadans dagar visste jag redan när jag strosade omkring bland restaurangborden. Jag varvade ”varsågod” med ”smaklig måltid”. Men till de fastande muslimerna sa jag ”ramadan light special - den godaste rätten vi har på menyn”.

Det kunde inte ens chefen sätta stopp för.