Den största rädslan här i Väst handlar om brist. Fruktan att inte ha nog försätter oss i existentiellt limbo. Vi kan inte ta ett djupt andetag förrän vi köpt hela världen och gjort den till vår. Som inför ett krig bunkrar vi upp med mat och kläder, medan vi kan. Hemmen ordnar vi så tjusigt att man skulle kunna tro att vi aldrig mer ska få lämna dem. Men något krig kommer inte. Och heller ingen frid. Ängslan inför att inte ha nog kvarstår, och driver oss till ännu en jakt på mer.

Säg, när ska vi börja leva som folk?

Det som inte dödar en gör mycket annat med en. Att man skulle bli stark är en förenkling. Många av oss blir tåliga – men det är en helt annan sak. När man utsätts för det man fruktar mest lär man sig att ta sin fruktan på allvar eller att komma förbi den. Att leva enkelt kan vara ett sätt att bli fri ängslan att inte ha allt inom räckhåll. Att avhålla sig från mat, dryck, rök och ligga är att ställa sig öga mot öga med Väst och säga.

”Visa mig din ångest och låt mig besegra den.”

Månen inleder ett nytt varv runt jorden. Det blir det nionde för i år.

Ramadan karim!