Judendomen har Davidsstjärnan och den sjuarmade ljusstaken. Korset som Jesus farit vidare från, eller det där han hänger än, är kristendomens symbol. Islam har nymånen. Inte för att man är ense om det utan för att månen finns där ständigt då religionen avbildas. Vad betyder den för islam?

Månen ordnar dagen, månaden, året. Den säger när det är dags att be, fasta och bli vuxen. Såsom månen hjälper kvinnor på havet, med fisket och styrningen hemåt, visar den vägen till ett (av många möjliga) liv i islam.

Så lyder svaret på frågan om månens roll i islam. Men det finns mer att säga om månen.

I den barmhärtige, nådiges namn kom timmen då månen klyvdes. Då sågs ett mirakel men människorna avfärdade det som gammal magi. Så förtäljer Koranen. Lägger man berättelser om profeten till verserna tycks det som att han hade fingret med i spelet. Människorna i Mekka sägs ha bett honom om ett mirakel. Då klöv han fullmånen itu.

Det finns versioner och en diskussion kring hur måndelningen bör tolkas. Vissa menar att miraklet har ägt rum. Andra resonerar att det inte skett, än, men en dag ska människorna se månen delas. Äh, menar några, verserna är metaforiskt menade. ”Hallucination” ropar vissa.

Ingen kan begrunda och beskåda månen. Månen finns bland sufisterna, dvs de muslimska mystikerna, i poesin. Den syns inom arkitekturen där moskékupol och minareter pryds av den. Månen tar en plats i livet och kulturen. Den är inte för muslimen vad korset är för den kristne eller vad den sexuddiga stjärnan är för juden. Den är inte så pass viktig. Ändå förblir nymånen en given illustration till en text om islam.