När man misslyckas med att betrakta andra som människor, när man missar att ta hänsyn till dem, då skiljs man från sin egen mänsklighet. Då klipper man sin navelsträng till det större livet. Då säger man saker som ”snart har vi dödat alla”.

Det finns en köpman, lång och ståtlig. Kaftanen stramar åt vid hans mage så rund. Man kan tro att han bär en stor hemlighet där, en som förklarar för oss hur vi ska leva tillsammans i en och samma värld, med alla våra egendomligheter.

Han säljer sjalar på marknaden i gamla Sana'a. Det gjorde hans pappa, farfar och farfars far, nu är det hans tur. Han frågade mig varför jag skulle resa från Jemen. Och jag förklarade att jag har saker att ordna med. Men att jag reser med en förhoppning att återvända.

”Du är rädd för det tidningarna skriver om.”

Det pågick ett krig i norr. Visst var jag rädd, men inte för mitt eget liv – utan för andras. Det förklarade jag så gott jag kunde. Inte skulle jag oroa mig, tyckte han. Militären är stark och snart dödar den alla rebeller.

”Sen är kriget över.”

Det har gått några månader. Det lugnade ner sig, ett tag. Men idag är konflikten tillbaka på nyhetssidorna. Där står att läsa att det är oroligt i norra Jemen, igen. Strider mellan houther och militären har pågått sedan 2004, med få vapenvilor. Regeringen menar – i korthet - att houtherna söker införa ett shiitiskt styre i norr. Houtherna säger sig vara frihetskämpar som strider för ökad autonomi, mot ett religiöst förtryck.

Den jemenitiska militären lät idag meddela att houtherna tillfångatagit 200  soldater. Houthernas ledare har inte bekräftat siffran. ”Det må vara så att soldaterna tillfångatagits, men information saknas om deras antal och öde.”

Jag tänker på köpmannen. Han hade fel. Han hade fel i att militären snart skulle döda houtherna och i att konflikten skulle kunna lösas med deras utrotning. Mest fel hade han då han inte beaktade att houtherna är människor, han visade dem ingen hänsyn. Därmed tog han ett kliv ur sin egen mänsklighet.