Hem / Tanya Holm om Mellanöstern / Frankrikes ansikte, IV

Frankrikes ansikte, IV

Frankrike är frihetens, jämlikhetens och brödraskapets land. Fransmännen vill ha fria och jämlika mödrar, fruar, systrar - som inte förstör gemenskapen, med sin burka eller niqab.

Många gånger kvittar det hur mycket vi kvinnor kämpar för att hävda vilka vi är. Omgivningen erkänner oss inte. Krigarinnor, hjältinnor och djärva beslut, utan tvivel, men vi är även kulturella symboler. Våra kroppar görs till ideologiska stridsfält. De tränger långt in vårt sköte för att rota rätt på byggstenar till sina samhällskonstruktioner. Fria länder har de fria av oss och de dygdiga hör konservativa platser till.

Systrar, de bygger sina länder på våra kroppar. Hur skulle det vara om vi betedde oss så? Om vi tog ett territorium. Och konstruerade en stat.

Vårt feministiska land skulle vara befrielsens plats. Vi skulle binda vårt rike av frihetens och fredens kvistar och av en djup vördnad för det egenartade. Ett folk, blev vi, av förflugna fåglar som byggt nytt bo. Vår stat skulle skyddas ömsint, särskilt då männen kom till oss.

Det är inget fel med män, så länge de ser ut och beter sig som oss. De flesta skulle göra det, på ett ungefär. Men ett fåtal kanske kom med slips, det vill säga en kuk knuten runt halsen.

Vi kvinnor skulle motionera, debattera och rösta igenom ett förbud. I all rätt. Slipsen är mansmaktens symbol. Männen skapade slipsen för att utmärka sig som män och leva mansaktigt i ett samhälle där deras könsdelar blev till fördelar.

Vi vet att slipsen förvandlar män till vandrande robotar som patrullerar mellan hem och arbete – helt i strid med ett frihetligt och autonomt leverne. Helt i strid med våra feministiska kärnvärden och vårt rikes grund. Det finns alltså en djup motsättning mellan att bära slips och att vara medborgare i en feministisk stat.

Hur män klär sig i offentligheten påverkar samhället. Och det kan vi inte ta lätt på, systrar. Det finns platser där var och varannan man har slips, vill vi att våra lavendeldoftande fält ska bli ett slipsträsk bland andra?

Ack, tolererar vi slipsen idag kan vi lika gärna dela in oss i klasser och låta männen dirigera villkoren för vilka som ska bestämma och vilka som ska hålla både igen och band på sig. Då kan vi vinka våra orgasmer adjö och ställa oss vid diskhon.

Den som valt slipsen själv kommer att bötfällas. Den som pressats till att bära den ska undgå straff, men den som utövat påtryckningarna kommer att fängslas. Möjligheten att bära slips ska – helt enkelt - fråntas männen.

Deras kroppar är ett stridsfält, manskroppen är vår feministiska arena. Män i slips vittnar om ett ofritt samhälle. Barfotamän i manchester är symboler för fria länder. Det är dem vi vill ha. Det är dem vi ska skapa.

Männen är vår spegel. Och någon kuksymbol vill vi inte se när tittar efter vilket samhälle vi har.

Jag kommer därmed att rösta för ett förbud mot att bära slips i vårt nya fria land. Och till dess att vi skapar vår egen plats, systrar, säger jag Nej till slips i den svenska, franska, europeiska offentligheten. Nej till mansförtryck och Nej till att låta ojämställdhetens och ojämlikhetens symbol spatsera på gator och torg. Blotta uppsynen av hur män förtrycker sig, gör mig ofri. De värderingar de sprider med sina slipsar är förtryckande och ingenting jag ska behöva utsättas för när jag tar tunnelbanan till biblioteket för en stunds bildning.

den 18 juli 2010 22:42

Chefredaktör

Tanya Holm om Mellanöstern

Erik Laakso

Kallbergs USA

Poesibloggen

Vetenskap

Uncle Robert in India

Frankrikes ansikte, IV