Ett afghanskt ordspråk lyder att ”ingen säger att den egna kärnmjölken är sur”. Det gäller inte feministen.
Feminismens revolutionerande kraft är just illojaliteten. Man pekar ut orättvisor i den egna gruppen. Det görs i Sverige, det görs i Afghanistan. Man säger att mjölken är sur och inget att ha. Bläh för allt som tar kraften ur rösten, styrkan ur språnget, ja för allt det som fäller en just då man ska ta ett kliv framåt.
En människa är sina drömmar och försöken att förverkliga dem. När andra vill hindra henne från att leva som den hon vill är det rätt att vara illojal. Att stjäla makt från kvinnor är mer illa än att ta godis från barn. Barn kan leva gott utan karameller och en polkaklubba glömmer man med åren.
Det finns gott om försök att ta kvinnors del av makten. Men vi gråter inte, vi...
Å ena sidan, å andra sidan. Å den tredje och fjärde likaså. Bara för att det finns ettusenen sidor till det mesta behöver inte alla lyftas fram – samtidigt.
Å ena sidan är det mycket som är fel med hur kvinnor har det i Afghanistan. Å ena sidan har det snart gått 10 år sedan USA slog sig ner där. Å ena sidan finns en kvinnokamp som går långt tillbaka i det afghanska samhället. Å ena sidan menar drivande feministiska röster att situationen för kvinnor på vissa sätt är sämre nu, än under talibanerna. Å ena sidan säger människorättsaktivister att de kritiseras för att vara mot islam när de påtalar brister i det politiska system som råder där. Å ena sidan saknas en tydlig kriminalisering av våldtäkt och många av de brott som kvinnor och barn utsätts för. Å ena sidan saknar alltså kvinnor ett rättsligt skydd för sin integritet. I det post-talibanska samhället.
En parlamentsledamot sa att hon inte vill att främmande makter ska komma och stifta nya lagar. Allt hon behöver är internationell uppbackning då hon ställer Afghanistans regering till svars för hur man agerar i frågor rörande kvinnor och barn. Jag kan inte se att hon får den. Ändå är Afghanistan det land i Asien som Sverige ger mest bistånd till.
Biståndspolitiken ska premiera åtgärder som syftar till ökad självständighet. Det är därför man tjatar om att lära människor att fiska, istället för att ge dem fisk. Insatser som syftar till att stoppa alla övergrepp mot kvinnor och barn borde prioriteras. Högre. Våld och övergrepp är självständighetens störste fiende. Fråga vem som helst och du får det bekräftat.
Om kvinnor nekas makten att bestämma över sin kropp nekas de en plats i samhället. En demokrati som inte erkänner kvinnors rätt till sin kropp är ingen demokrati. Det sitter i den feministiska ryggmärgen. Så är det!
Kärnmjölken är sur. Men här, som där, finns en rörelse som är illojal nog att påtala det. Det är en större dygd att tala illa om den egna mjölken när man gör det med livet som insats.
Malalai Joya säger att hon kommer att mördas, liksom många andra tappra före henne. Men hennes röst ska då leva vidare. Om kvinnokampen säger hon att motståndarna kanske förstör tusen blommor. ”Men de kan aldrig stoppa våren.”
Det är en serie sociala katastrofer som gör att situationen är som den är i Afghanistan. Den främmande inblandningen har – historiskt sett – stjälpt mer än hjälpt. Nu är vi där igen och petar. Jag tror på att störa. Men, att kvinnors ställning inte förbättrats mer, att den - i vissa fall - till och med försämrats sedan talibanerna går inte att rättfärdiga. Inte ens med hänvisning till tålamodet de menar är en dygd. Det tog ingen tid att institutionalisera den våldtäktsstruktur som ger vissa män rätt att förgripa sig på kvinnor. Det behöver visst inte få ta tid att avskaffa densamma.
Och, avslutningsvis, som för att sätta punkt för inläggen om Afghanistan – för den här gången. En bild som säger bättre, vad jag försökt att säga. Vi gör det, även i Afghanistan. Här är den.
