”Om du fortsätter nu är du en våldtäktsman!”

Det fungerar bättre än världens alla ”Nej, stopp, jag vill inte”.

Det finns miljoner kvinnor i Afghanistan som inte har lagen på sin sida då de säger så.

Afghanistans konstitution är tydlig, inför lagen har medborgarna – män liksom kvinnor – lika rättigheter och skyldigheter. Denna konstitution har släppt igenom flertalet lagar som står i direkt konflikt med kvinnors rättigheter.

Den mest kontroversiella lyder att ”så länge en make inte reser har han rätt att ha samlag med sin fru var fjärde natt”.

Lagen gäller den shiamuslimska befolkningen som utgör 6 miljoner av landets 30. Röstfiske bland shiiterna med kvinnor och flickor på kroken, lagen var resultatet av ett politiskt spel för att få presidenten omvald.

”Ifall en hustru inte är sjuk eller har en form av sjukdom som samlag kan förvärra är hon skyldig att bemöta makens sexuella önskemål på ett positivt sätt.” President Hamid Karzai undertecknade lagen för ett drygt år sedan.

Lagen gäller nu och lämnar varken utrymme för ”nej” eller självförsvar. Den lämnar inget utrymme för en sjuhelvetes spark i skrevet. Lagen tar kraft från den fru som behöver den som mest.

Ibland är den som står en närmast den farligaste människan i världen för en. Så jävligt är livet emellanåt. De gånger då tåligheten rinner av en och man behöver stöd. Och erkännande, att man är värd att skyddas. Just då behövs något att ta hjälp av.

Straffrihet, svag brottsbekämpning och korruption underminerar kvinnors rättigheter i Afghanistan. De våldtäkter som går att anmäla, och som anmäls, leder sällan till fällande domar.

I Sverige säger kvinnorörelsen att det inte är fel på lagarna. Men på tillämpningen. I Afghanistan säger kvinnorörelsen att det är fel på lagarna. Och på tillämpningen. Det saknas en tydlig kriminalisering av våldtäkt. Och våldtagna kvinnor tar stora risker då de anmäler.

”När en våldtagen kvinna går till polisen för upprättelse så våldtar polisen henne igen och säger 'hon är en hora' men polisen säger aldrig 'hora' till en man som våldtagit.”

Förra året skrev tidningarna om hur kvinnor i Afghanistan vädjade till omvärlden. Exempelvis sa en parlamentsledamot sa att hon inte bad det internationella samfundet komma och stifta Afghanistans lagar. Hon bad om hjälp att ställa Afghanistans regering till svars för hur man agerar i frågor gällande kvinnor och barn, alltså i frågor rörande de mänskliga rättigheterna.

Ingen människa vill bli våldtagen. Men blir hon det är det bättre om det sker i land där hon får stöd och upprättelse. Det landet skymtar fram i Sverige ibland. Men ännu inte i Afghanistan. Där går utvecklingen på många sätt åt motsatt håll.

När shiitiska kvinnor blev bestulna på sina ”nej” summerade senator Humaira Namatis läget.

”Värre än under talibanerna.”