För kvinnornas skull. Dagstidningsfotografierna från Kabul innehöll intensivt blå pigment, bakom tyger dolde de sig. Kvinnorna. Fångna i sina kläder, sitt hem och samhälle. Med en gångstil så försynt att de inte märktes skulle de passera genom livet och samhället.

Så hamnade de på löpet, världen över.

Efter terrorattackerna 2001, krävde USA att talibanerna skulle lämna ut Al-Qaidas ledare. När de inte gjorde det placerade USA sig, inom loppet av några veckor, i Afghanistan. De är där än. Ett snart decennium har förändrat landet. Talibanerna har besegrats men finns kvar – som gerilla – jämte det republikanska statsskick som instiftats.

Syftet med USA:s intrång var att tillfångata Bin Laden och avsätta talibanerna. Och det rättfärdigades, förutom vedergällningen av terrorattacken 2001, med att förtrycket av kvinnorna behövde få ett stopp. Flickor som förvägrades skolgång växte upp till kvinnor som knappt fick finnas. Något skulle omedelbart göras. Det har tagit sina år.

En gång obemärkta. Med Bin Laden hamnade Afghanistans kvinnor i rampljuset. De har symboliserat allt det felaktiga i talibanskt välde. Deras kroppar har – i stora delar av världen - gjorts till symbol för den grövsta formen av förtryck. ”I det jämställda Sverige, såväl som i talibanernas Afghanistan, samma struktur här som där”. Liknelsen var så upprörande att många kastade ut feminismen med badvattnet.

Oavsett talibaner och amerikaner är det dags att följa upp vad som hänt sedan dagstidningarna publicerade bilder av kvinnorna i de blå mantlarna. Hur är deras situation idag? Det kommer att diskuteras här.