Om en enskild person skulle skära i en annans kön, bara sådär. Och inte bara i dennes kön, utan i väldigt många människors. Då skulle personen ställas inför rätta och handlingen fördömas.

Tack och lov.

När många människor skär i andras kön. Och det sker i en kultur som tillåter detta. Då finns genast de som anser att fördömandet inte passar sig.

 

 

Samma handling, men är den kulturellt betingad blir vissa apatiska inför den. Bara de är många, bara de håller med varandra så får de tänja på gränserna för vad som är tillåtet att göra, med andra. Där borta.

 

Kollektivets vilja, vad är den bra för när den innebär att könsdelar kastas bort? En filosof sa att alla kan vara överens om att han har fel. Han kan ändock ha rätt. Just det hade han rätt i.

 

Extremt ursäktande kulturrelativister eller förlåtande kulturliberaler, kalla dem vad som helst, kalla dem Germaine Greer eller mina vänner, är redo att kliva ur etiken. Om de står utanför ett sammanhang där det tycks råda samstämmighet då kliver de inte in - med buller och bång och de egna synpunkterna.

Det passar sig inte att komma oinbjuden och förstöra den glada stämningen. Men, att tränga sig på är, ibland, det enda sättet att bli del av något. Livet, födelsedagskalaset, samtalet om rätt och fel.

Mellan 100 och 140 miljoner kvinnor och flickor runt världen har kön som andra skurit i. Alltfler samhällen skärper lagstiftningen kring vad som kommit att kallas könsstympning. Och trots att det alltså finns vissa som menar att en kultur inte kan fördöma en annans kultur seder råder relativ samstämmighet om att skärande i flickors kön är en form av våld mot kvinnor. Det ska fördömas. Och bestraffas.

I Danmark kommer ett par snart att ställas inför rätta för att de misstänks ha fått sina flickor, som idag är 9 och 11 år, stympade under en resa till Sudan.

Idag publicerar Human Rights Watch en rapport om kvinnlig könsstympning i irakiska Kurdistan, ”They Took Me and Told Me Nothing”. I ett distrikt är 40% av kvinnorna mellan 11-24 år drabbade. Ingreppet görs på flickor mellan det att de är 3 och 12 år gamla.

I remember my mother and her sister-in-law took us two girls, and there were four other girls. We went to Sarkapkan for the procedure. They put us in the bathroom, held our legs open, and cut something. They did it one by one with no anesthetics. I was afraid, but endured the pain. There was nothing they did for us to soothe the pain. I had one week of pain. After that just a little bit. I never went to the doctors. They were never concerned. I have lots of pain in this specific area they cut when I menstruate.

Human Rights Watch vädjar till myndigheterna i det autonoma Kurdistan att förbjuda ingreppet.

 

"It is time for the Kurdistan regional government to take concrete actions to eliminate this harmful practice", menar Nadya Khalife.

 

Hon väntade inte på någon inbjudan till samtalet om könsstympning eller kvinnors situation i irakiska Kurdistan. Hon stod utanför och klev in och då såg hon att där fanns enskilda som inte gillar vad kollektivet gör mot dem. Trots att de andra är överens om att deras klitoris ska kastas bort. Och de är ensamma om den visst inte ska det. Kan de, enligt filosofen, ha rätt.

 

Och det har de!

 

Lika rätt som Khalife har i att ge sig in i debatten, med buller och bång.