Få går med på att börja Fia med
knuff mot en spelare som redan har sina pjäser utanför boet. Varför
inleda Monopol i fängelse, utan att passera gå, varför spela poker
mot en hand med triss i ess innan korten delas?
Vissa har inget större val.
Du väljer inte var du föds men
föds
du i Iran växer du upp i ett samhälle som utmärker sig som
politiskt förtryckande. Meningsmotståndare fängslas, avrättas och
drivs i exil, det gäller alla oavsett ålder.
Olagliga rörelser som stör den
allmänna ordningen och oroar folket skulle inte tolereras, hette
det. Så har det sagts sedan 1980-talet.
På ettårsdagen av presidentens
omdiskuterade omval, protesterar (framförallt) de unga. Trots att
oppositionsledarna Mir Hossein Moussavi och Mehdi Karrabi uppmanat
anhängarna att stanna inne, i en vilja att skydda deras liv.
Protesterna förra året slogs ner med ett våld så brutalt att
omvärldens slöhet förblir ogripbar.
"We
have to expand social networks, websites, these are our best means.
These work like an army. This is our army against their military
force."
Kampen flyttas till den virtuella
arenan, eftersom man hoppas på världssamfundet, eftersom det är
med livet som insats iranier ger sig ut på gatorna.
Ändå tar sig hundratals ton,
bland
annat på Revolutionsgatan, i Tehran.
"We
took to
the streets to vent the one-year frustration and agony of the
so-called victory of Ahmadinejad, or one year of suffering over the
rigged election. It was a reminder that one year of dictatorship has
passed. It was the anniversary of oppression."
Det iranska
folket är mer revolutionärt än andra, så mycket klokhet, mod och
värme finner man inte annanstans, det gäller inte minst dem som
fortsätter kampen i exil. Det är oförtjänt att de har den
regimen, så seg och grym, och dess väktarråd att ta sig an.
Men.
”De
är rädda
för oss”, säger en demonstrant, ”inte vice versa”.
Livets största
orättvisa är våra olika utgångslägen, att vissa inleder livet i
schack matt medan andra har en giv som garanterar dem att ta hem
vilket spel som helst.
Den mest
högsinnade kampen är den som vägrar acceptera de rådande
förhållandena, den som protesterar mot underläget och rättar till
pjäserna. Även om de börjar i fängelse, mot en regimen med
monopol på makten har iranierna inte gett upp kampen om rättvisan.
En dag vinner de,
trots de inre meningsskiljaktigheterna (som då kommer att komma upp till
ytan). Tills dess gör de rätt
i att tona ner dem. Och låta ropen skalla.
”Död
åt
diktatorn” och ”Gud är den störste”.
Läs vidare