”Making art makes you survive wars.”

Sumayyah Samaha är född i Libanon men framförallt verksam i USA, där hon räknas till en av de mest framstående arabisk-amerikanska konstnärerna. Nu ställer hon ut i hemlandet där Israels miljoner klusterbomber från år 2006 gör söderns mark livsfarlig, än.

På ett galleri i Beirut hänger en t-tröja i bebisstorlek med nål, spik och färg mer röd än blod, men desto ilsknare i pigmentet, som läser Libanon, en del av Sama.

”I join the many voices that are calling to stop the manufacturing and selling of cluster bombs.”

När konsten blir politisk målar den, av och till, betraktaren på näsan. Det är rätt att vara tydlig och inte lämna allt, precis allt, öppet för tolkning. Det omedelbara uttrycket är Samahas sätt att kommunicera läget i Mellanöstern. Hon blandar tekniker och skapar ett djup lika klart som betraktarens förtvivlan.

På grund av bildförbudet inom islam, ett förbud man övertog från judendomen (till skillnad från kristendomen som hade lämnat det bakom sig), finns en tradition att göra konst av bokstäver. Samaha lyfter in den arabiska kalligrafin och låter verken ackompanjeras av ord. Som bryts upp av andra ord. Belägring och kamp, avbryter och tränger sig in i Gaza. Hennes moderna, och ofta abstrakta, skisser och målningar finner månghundraåriga rötter. Samtidigt knyter hon an till aktuella missförhållanden. 

Kritikern i en libanesisk tidning skriver att Samahas konst är för uppenbar eftersom konstnären lyfter in tydliga politiska budskap. Möjligen, undrar kritikern, är det följden av att en konstnär inte kan kliva ur sin omgivnings lidande, något hon svårligen ska klandras för.

Oavsett hur tydlig den är, säger Samahas konst att människan är sårbar, att allt våld riktat mot henne misslyckas. Därför behövs verken, förändringen. Därför bör vi alla, snarast, resa till Beirut och gå på utställning.