När feminismen visar sig från sin
bästa sida gör hon konst.
Guerrilla Girls listar fördelarna
med att vara en kvinnlig konstnär. ”Working without the pressure of success.” Mona
Hatoum fotograferar en kvinna i profil med en beväpnad leksakssoldat
marcherandes över näsan. ”Over
my dead body.” Jenny Holzer skriver ”Abuse of power comes as no surprise.”
Feministisk konst målar sig inte
skön, den talar ut.
”Gubbslem.”
I Dubai pågår Private, en konstutställning av studenter
från Dubai Women's College, om viljan till frihet, till makt och
upplevelsen av att samhället fäller en med sina värderingar.
”Den här bilden berättar om mig.
Det här är jag” säger Hessa Butti Al-Shuwaihi framför ett fotografi av
en kvinna med bandage lindat över ansiktet. ”Ibland känner jag att jag
behöver gömma mina känslor från omgivningen för att inte påverka dess
humör.”
Den som inte befläckar sin
omgivning finnas inte, i sin egen rätt. Den som inte har utrymme att
visa sina känslor har inte plats nog att leva.
”Cigarren symboliserar makt”,
menar Marwa Mohamed framför sitt fotografi av en rökande kvinna. ”Jag
behöver ingen man som visar vägen i mitt liv. Jag kan ta beslut utan att
rådfråga män, eftersom jag är stark nog.” Kvinnan i fotografiet avvisar
en man med sin hand.
Självständighet handlar om ta sig
själv på allvar. Den bör vara varje kvinnas mål.
Out är ett andra
konstverk på det temat. Där porträtteras en kvinna som kliver från en
grupp och ut ur konstverket. Gruppen viskar och bedömer, blickarna söker
sig åt olika håll. Bland annat mot verkets åskådare. Som för att få
medhåll, sluta en cirkel och tillfångata.
”Vissa människor vet vad de vill”
konstaterar konstnärinnan Azza Abdulaziz Al-Owais. Kvinnan som tar sin
självständighet tittar bort från gruppen. Lite uppåt.
Feministisk konst rycker mattan
under samtidskonstens fötter. Denna är ofta mer stabil än att falla
pladask. Men minsta gungning förvränger.
Feministisk konst är ett sätt för
människor att kritisera samhället. Den handlar om att måla över det som
är, med något rättvist.
Private är en
konstutställning om det offentliga. Och feminismen vässar alltså sina
vackra klor. Ännu en gång.