Respekt till det egenartade, till mig, dig och det svenska, vördnad för det nordiska och europeiska, men aldrig på bekostnad av mänskligheten, där alla ingår.

”Om jag visste att någonting kunde vara mig till nytta, men till skada för min familj, så skulle jag avlägsna det från mina tankar. Om jag visste att någonting kunde vara till nytta för min familj, men till skada för mitt fädernesland, skulle jag försöka glömma det. Om jag visste att någonting kunde vara till nytta för mitt fädernesland, men till skada för Europa, eller till nytta för Europa, men till skada för mänskligheten, skulle jag betrakta det som ett brott.” Så skrev Montesquieu på 1700-talet.

Julia Kristeva, en av dagens intellektuella, menar att vänsterrörelsen gjorde fel i att proklamera nationens död. Den nationella idén har ännu inte spelat ut sin roll. Människor känner sig förödmjukade om man tar bort deras identitetskänsla.

”Om man undertrycker denna [nationella] känsla av identitet skapas en nationell depression som i nästa ögonblick, då den första fascisten kommer och säger 'leve fransmännen', 'leve balterna', 'leve svenskarna', förvandlas till ett mycket dogmatiskt bemäktigande av denna nationella identitet.”

Kristeva har en mjuk idé om nationen. Hon tänker sig att man erkänner traditionen och låter den uppgå i en högre dimension. Det enskilda lilla respekteras och flätas in i en mer övergripande enskildhet. Från individ till familj, från nation till Europa och vidare till världen.

Denna vecka, för 5 år sedan, mördades Samir Kassir i Libanon. Son till en kvinna från Syrien och en libanesisk-palestinsk man, uppvuxen i Libanon och delvis utbildad i Frankrike. En kosmopolit, om man vill, som till skillnad från nationalisterna talade om en bredare gemenskap, framförallt i den arabiska världen.

”The Arab spring, when it blossoms in Beirut, it declares the time of roses in Damascus.”

Han trodde på ett fritt och självständigt Libanon och kan inte enkelt inordnas bland de pan-arabiska anhängarna som förespråkar ett enande av de arabiska länderna och folken. Men, liksom Montesquieu och Kristeva förenar han det mindre, nationella, med någonting större.

Han välkomnade det amerikanska intresset för demokrati i den arabiska världen. En arabisk-amerikansk försoning förutsätter att USA ger upp sin (gamla och förenklade) förståelse av arabisk demokrati och respekterar den arabiska solidariteten med Palestina.

”What [Arab-American] reconciliation needs, if the United States were really willing to reach such reconciliation, is first [America's] revision of its understanding of arab democracy, which has been restricted until now, to American convention that mandates Arabs give up their pan-Arab ties... and the issues that steer their feelings most, on top of them the Palestinian issue.”

Solidariteten med det stora går genom det lilla. Från Libanon till Palestina, Syrien, den arabiska världen. Därigenom till den större. Därför att vi binds samman. Vissa band är nationella och kulturella. De kan inte överges, i alla fall inte än och utan risk för en fascistisk backlash. De band Kassir inte ville överge kan vara libanesernas väg till det större, till mänskligheten.

Det är Sveriges nationaldag. Om solidariteten slutar i det svenska och vänder sig mot världen, då begås ett brott. Det bör beaktas under festligheterna.