Libanon och Israel delar en gräns. Den gränsen passerade Israel 1982,
till inbördeskrigets Libanon. Därför bildades Hezbollah. Vissa menar att
Hezbollah kom till direkt, andra säger att det var först några år
senare som olika shiitiska grupper samlades under namnet, som betyder
Guds parti. Syftet var att få Israel att dra sig tillbaka och för 10 år
sedan skedde det.
Idag patrullerar FN och den libanesiska armen gränsområdet. Där svajar
den libanesiska flaggan med det vackra cederträdet, jämte Hezbollahs och
Palestinas.
Inför
10-årsjubileumet lanserar Hezbollah ett museum. Guidade turer visar
besökare israeliska stridsvagnar som slukas av grus och jord. Där visas
AK 47or, martyrfotografier, bönemattor, granatkastare och jeepar.
Restauranger, butiker och en linbana kommer till allteftersom.
Ett område som tillhör museet är avspärrat eftersom bomber, från Israels
krig mot Libanon 2006 gömmer sig där. Efter 6 år återvände Israel, med
klusterbomber. En sådan bombbehållare kan innehålla upp mot 1000 mindre
bomber.
Stridsplan låter högre än passagerarplan och de är så snabba att
passagerarplan ser ut att krypa över skyn i jämförelse. När de
israeliska stridsplanen återvände, 2006, sa människor omkring mig att
jag inte skulle oroa mig. Något krig hade inte brutit ut än.
"Israel dyker upp i skyn då och då och visar sin styrka. Det är inte mer
med det."
Och skulle bomber falla så faller de över andra, inte oss, sa de.
Folket från de berg där vi var hade slagits tillsammans med Israel under
inbördeskriget. Män skröt att de hade tränats av den israeliska armen.
Och de fördömde att Israel vänt på klacken och lämnat dem. De förstod
det inte och kunde inte begripa att Israel kom tillbaka nu. Med
klusterbomber och oro. De sprängde broar och människor. Och denna gång
fann Israel inga allierade i Libanon.
Idag finns spänningarna kvar i landet där den religiösa identiteten
överskrider allt. Fortfarande är man först och främst kristen, därefter
libanes, först sunni, shiit, drus. Därtill tycks den nya generationen
pendla mellan politisk apati och politisk närsynthet. Antingen bryr man
sig enbart om sin egen grupp eller så bryr man sig inte alls.
I detta bygger Hezbollah ett museum. Den väpnade kampen fortsätter. Man
vill få USA och Frankrike ur Libanon, och menar att dessa länder inte
ska lägga sig i landets angelägenheter, det skrev man in i manifestet
redan 1985. Flera uttalanden som Hezbollah gör handlar om att förgöra
Israel, men man menar sig skilja mellan judendom och sionism. Kampen är
delvis väpnad, delvis institutionaliserad (Hezbollah har politisk
representation i parlamentet där de innehar 13 av 128 platser).
”Vi kommer att möta nästa krig, vinna det och förändra bilden av
regionen.”
Så avslutade Hassan Nasrallah sitt jubileumstal.
”Nothing but a man, let's execute him against the door”, skrev poeten
Nadia Tueni. ”It would be best to finish him off against the door of
blue wood.” Hon berättar om Libanon, inbördeskriget, grymheten och
folket. ”Enough. We shot him against the light and let hatred rise like
baked bread.” Hon är död och kan inte skriva om det som händer nu.
Men hennes dikter gäller än.