Text: Tanya Holm

I Rågsveds centrum sjunger en man Que Sera, Sera. Han sitter på bänken framför kiosken med piporna. Och tittar mot fontänen. Den som någon häller schampo i om somrarna så att skummet bildar markmoln och Rågsved blir till det mest märkliga himmelrike. Nu är fontänen lika tom på vatten som centrum är på folk.

Ett fåtal handlar. Amourlivs säljer ost och gurkor och bulgur men ingen kärlek. Den skulle troligtvis varit för dyr ändå. Mycket är för dyrt för Rågsved.

De tog bankomaten från oss. Länge var vi utan eftersom den alltid sprängdes. Att anklaga oss för att inte var företagssamma vore alltså felaktigt. Här är man lika enträgen som försörjningsstödshandläggarna i Högdalen (vars avslag och nekanden sitter i ryggmärgen). Nu finns en pengarmaskin under övervakning inne i mataffären.

Vi har en alldeles egen polisstation. Och hyresvärdarna har gemensamt skrapat ihop till ytterligare två patrullerande män, med erfarenhet från socialt arbete i Botkyrka. Därtill har vi ett medborgargarde, TRIVS, som kämpar för trivsel och säkerhet. På nätterna går de längs stigarna mellan tunnelbanestationen och höghusen. På skylten som säger vart man kommit har någon skrivit till ett D. Drågsved.

Tidigare hette ungdomsgården Oasen. ”Där spelade Thåström” påpekar jag för dem utan koll på den svenska musikhistorien. Nu har pizzerian tagit över namnet. Där tittar man på fotboll och sjunger karaoke. Mannen i centrum går inte in. Han sjunger ut utanför. Whatever will be, will be.

Jag håller med. Framtiden är inte våran att se. Det som blir, det blir.