En dag kommer jag att ha glömt bort allt detta. Det är en vacker tanke. Jag kom på den för mycket länge sedan. Och jag tror att det är något av det klokaste jag någonsin kommit på. Jag är arg och utan visum. Men allt kommer att vara bortglömt i framtiden.

När man slutar vänta på något, utan att ha fått det, kommer ilskan. Det är skönt.

För många år sedan hade vi samling i det stora kvinnohuset, varje kväll. I ring berättade vi om dagen som gått. Det var ett sätt att samla känslor och tankar och lägga dem på plats, tyckte de andra.

De tända ljusen gjorde inte att det blev trevligt. Det var något förljuget över allt. Varför låtsas att vi är varandra lika? Varje kväll frågade de mig om jag varit arg.

”Har du hyst agg idag?”

(Hade jag inte hunnit med den känslan tidigare under dagen - vissa dagar förälskar man sig - fick jag kontakt med den då.)

”Ja, jag är arg, vad är problemet?”

Problemet är att ilska inte är en känsla. Det är ett tillstånd som döljer något. Arg blir man därför att man inte kan hantera den verkliga känslan.

”Aha, och vilken känsla är det?”

Sorg. Man blir arg för att man inte kan tillåta sig att vara ledsen.

Ibland är ilskan mer självbejakande än sorgen. Men kvinnor ska lära sig att gråta och inte slå näven i bordet när livet blir trist. (Tjejer, vi måste spara på tårarna tills vi behöver dem.)

Jag är inte ledsen. Nu är jag riktigt skitförbannad på Gud som behöver skärpa sig och på livet som gör som det vill, igen.

När de påpekar att Gud hör bön inser jag hur nonchalant det kan vara att bara lyssna.

Det finns inga kvällssamlingar där jag bor nu. Det finns bara jag. Så jag frågar mig själv, med irritation i rösten, ”har jag känt agg idag?” Ja. Och det bekymrar mig inte ett dugg. Vad som bekymrar mig är att jag inte fick något visum.

Men det kommer att komma en dag när jag inte minns vad Jemen eller visumregler är för något. Hoppas den dagen kommer snart.