Text: Tanya Holm

Vilken dag det var minns jag inte. Det har varit ljust och mörkt och ljust igen, jag ser det genom persienngliporna. Det är fascinerande hur mycket ljus de släpper igenom fast de inte får. Nyligen, då det var mörkt utanför och TV:n stod på, klev Magdalena Ribbing in till mig.

Hon talade om den smärta som klumpiga frågor kan åstadkomma, hur svårt det kan vara att slippa redogöra för det mest personliga när man möter nyfikna människor.

”Vissa frågor kan vara väldigt känsliga för den de ställs till.”

All den plump- och näsvishet som gör att människor går på och på igen med sina enträgna frågor. Aldrig har jag hört någon protestera mot det.

”Asså du behöver inte svara men...”

”Det kanske är personligt fast...”

”Jag frågar vad jag undrar så får du svara om du vill...”

Alla dessa gånger borde jag ha skrivit till Magdalena. Alla de gånger då gränslösheten inte föregicks av någon reservation skulle jag ha hört av mig till henne. Men jag visste inte att hon fanns.

Det gör hon.

Och hon säger inte att alla frågor är tillåtna. Eller att man måste förstå att omgivningen så klart undrar. Hon är mer radikal än så. Hon säger att ”alla borde innan de ställer frågor tänka sig för, kan denna fråga vara fel här - och det kan den ofta”.

Jag skriver till henne. Och tackar! Mitt i feber och hosta, för detta kan inte vänta.

Efter mörker och ljus får jag svar. Magdalena förstår precis hur jobbigt det kan vara. Två repliker ger hon mig, som jag kan använda mig av nästa gång.

"Du, det där är högst personliga frågor, jag avstår från att svara". (Den ena är alltså snällare än den andra.)

Fungerar det inte kommer jag att färga håret grått och permanenta det. Mig fruktar få. Men nog finns de som är rädda att bete sig fel runt Magdalena Ribbing. Förväxlas jag med henne kanske min omgivning börjar att skärpa sig.

Hyfs, tack!