Text: Tanya Holm

När man spelar fia med knuff och alla ens pjäser knuffas bort. När man är förvisad till sitt hem och kastar tärningarna gång på gång utan att komma in i matchen igen. När man hamnar lite utanför därför att man inte tycker det är kul att skratta åt sina nederlag längre. Då ska man

Ja, vad ska man göra då?

Man kan inte parkera i vägkorsningar och bygga bo i ingenmansland. Det går inte att sitta i Sverige med en kölapp i handen och vänta i en evighet längre än den som möter en på Migrationsverkets kontor i Solna.

Det är inte bra för sinnesron. Som annars skulle infunnit sig för första gången, kanske. Det är inte bra för hjärtat. Som slår så många slag att flera tas på kredit. Det är inte bra helt enkelt, inte bra.

Jag virkar ett mejl. Med mina finaste ord. Och ber, en sista gång. Därtill köper jag två jasminblommor. De doftar Libanon. Oavsett hur det blir med mitt visum. Så kommer det att blomma intill mig när jag läser beskedet. Möjligen spelar det någon roll.