Jag och katten kliver av kvasten. Den bär oss ingenstans. Reste vi igår skulle vi ha varit framme idag. Transit i Blåkulla och sedan vidare till Jemen. Något gick fel.

Jag står här än med kvasten mellan benen och en katt som jämrar sig. Katten är nog för tjock för att kvasten ska orka.

De bränner inte häxor i Jemen. Men de stenar dem.

Kunde vi så skulle vi därför ha flugit försiktigt, först över Saudiaraben och sedan in över de bergiga kullarna i norra Jemen. Sedan kunde vi landa på ett hustak i Sana'a. Lagom till mörkret skulle falla. Så ingen såg oss.

Flygplanen skakar ordentligt när de åker över bergstopparna. Möjligen skulle kvasten kastas i vinden och slutligen störta rakt in i en av de många minareterna. Då skulle vi hasa oss ner, snabbt, så ingen tog oss som några fallna änglar. Sedan bör vi försvinna in på marknaden ett tag och komma ut som vem som helst.

Så många försök och inget har gått vägen.

Vad ska det bli av besvikelsen och de uppgivna andetagen? Kommer jag någonsin iväg? Eller inte. Jag undrar. Och minns att vissa liv kommer med ett alldeles särskilt tålamod. Och vetskap om att om att tillfället kommer att landa i händerna en dag. Då gäller det att vara beredd. Att fånga det.