Text: Tanya Holm

Det är ingen ros och inte heller någon tulpan. Men den är fin och köpt på Hötorget i Stockholm. Jag får den av en vän som tittar förbi i stan. Jag tror inte på att den är till mig. Men det är den.

"Som tröst för att du inte kommit iväg till Jemen."

Jag visste inte att man kan få en blomma för något sådant. Sen dricker vi te och äter choklad och talar om alla anledningar till att man inte ska resa till Jemen utan visum. Det finns många skäl till att inte landa på flygplatsen i Sana'a och hävda att man är flykting. Dels vore det fel att ljuga om något sådant. Dels kan man sättas i ett obehagligt förvar. Min vän är klok.

Det är den sista mars. Och ännu en månad har passerat. I Sverige. Bland snöras och stadsmyller. Hur många fler kommer det att bli?

"Dear Tanya,

We really understand your situation. And we would like you to know that we are doing our best to get your visa as soon as possible. It is out of our hand. Looking forward to see you in Sana'a soon."

Jag är för ung för min trötthet. Och skulle vilja vakna till glad musik och aprikosmarmelad i Sana'a. Helst redan i morgon.

"Dear Dr. Hamoud,

How soon is soon? Please estimate that in minutes, the days are too long and the seconds are hard to count."

Om visumet inte är i Dr Hamouds händer. Var finns det då? Världen är en stor plats. Och jag hjälper gärna till att leta. Om jag bara visste var.