Text: Tanya Holm

Han kör fram fordonet. Men öppnar inte dörrarna. På busshållplatsen står människor och väntar på att kliva på. Vissa knackar på dörrutan som öppnas med en pust.

Ett fåtal gör vad de kan för att tränga sig på. Chauffören informerar dem.

”Detta är inte en buss!”

De vänder och kliver av. Då undrar någon som inte hört vad chauffören sagt.

”Vad är problemet?”

”Det var ingen buss”

Vi fortsätter att vänta. Det gör inget att det är ruggigt. Alla är glada. Fordonet framför näsan på oss ser ut just som en buss, men det är ingen buss.

Tillströmmade frågar och får samma svar.

”Det är inte en buss”

Så fortsätter det tills en tjej utbrister.

”Men om det inte är en buss, vad är det då?”

Det kan ingen svara på. För framför näsan på oss står en röd SL-buss med en chaufför som förnekar det. Det är inget flygplan, ingen tårtspade och heller ingen monsterinsekt som kört in på hållplatsen. Det är en helt vanlig buss.

En som har samma uniform som chauffören ansluter sig till oss. När chauffören ser henne skjuts den stängda dörren omedelbart åt sidan.

”Är det här min buss?”

”Nej, din buss står där” och så pekar han med fingret ut i mörkret.

”Aha, ska jag gå och hämta den?”

”Ja, det tycker jag.”

Samtliga passagerare kliver av. Chauffören sitter själv i det månghjulta fordonet och tittar rakt framför sig. Efter ett tag byter han skyltning så det står ”Ej i trafik”. Och så tittar han på oss. Vi är som små katter som glömts ute över natten. Uppspelta och frusna.

Efter ett tag åker han. Och sedan kommer ett likadant fordon in till hållplatsen. Vad det förra var för något är svårt att veta. Men en buss var det alltså inte.