Text: Tanya Holm

Jag har ett gammalt svenskt piano här. Där kladdiga små barnfingrar en gång bankade musikläxan. Mina händer har vuxit sedan dess. I fötter har jag en storlek men för oss som aldrig köpt ett par fina handskar är det svårt att veta vilken siffra, eller bokstav, vi har på händerna. Mina är graciösa och det är bra grepp i dem. Och om hjärtat är stort som en knytnäve behöver jag inte oroa mig för storleken på mitt. Jag når från C till C.

Jag minns knappt hur man läser noter, det gör detsamma när instrumentet är ostämt. C, D, E, F, G, A, H fördelas på de svarta strecken. Sedan gör jag några försök. När man sjunger i sin egen tonart och har en unik känsla för rytm då passar sällan noter och sonater. Det är för väl att det står illa till med gehöret. Annars skulle nöjet gå mig förbi.

När jag letar pianomusik på Sveriges radio hittar jag Åsa i P1. Hon berättar om sina 8 år på en sluten psykiatrisk avdelning. Och om centralkökets återkommande leverrätt. Och den gång då serbiska hamburgare kom till hennes räddning.

Åsa spändes fast med en gummiboll i munnen och el skickades genom tinningarna. I gummibollen var det ett hål så hon kunde andas.

Hon spelade piano. Och en annan på avdelningen satt och lyssnade utan att skrämmas. Efter alldeles för många år fick hon äntligen tala med någon som förstod hur frisk hon är. Hur sunt det är att bli sjuk. Av livet när det är fruktansvärt.

När pianomusiken tar slut sätter jag mig vid mitt svartrispiga och fortsätter melodin. Medan jag tänker på Åsa. När jag undrar över vem som placerade gummibollen i hennes mun är det dags för Beethoven.