Text: Tanya Holm

Jag har flyttat, igen, och packar upp för femte gången sedan jag kom från Jemen. Och här, där jag är nu, öppnar jag även min stora väska. Hon som varit låst i flera veckor, och väntat på avresa. Hon heter Mandarina.

När hon kom bort på flygplatsen i Kairo letade jag efter henne en hel natt. Till slut fann jag henne i ett rum under marken. Jag ryckte tag i min mandarinfärgade jätte och började springa av lycka. Tills två beväpnade män – på fullaste allvar - riktade sina vapen mot mig. Och skrek åt mig att stanna. Jag och Mandarina kom inte ifrån flygplatsen förrän påmorgonen.

Stött i kanterna och svår att öppna. Resväskan alltså. Och när jag glömde kombinationskoden (innan det bar av för Libanon), sa vännen att jag skulle ta en kniv och skära upp henne, ta ut vad som fanns i och köpa en ny. Då satt jag en hel dag och rullade siffrorna fram och tillbaka. Något snitt var det aldrig tal om.

Färgglada sjalar, strömbrytare och anteckningsblock hittar jag denna gång. Det sista kan jag inte hålla mig från. Jag ska arbeta fram en lista på sådant som är snällt att göra. Och steg för steg ämnar jag arbeta mig genom den. När jag når den sista punkten. Då är det kanske dags att packa väskan igen.