Text: Tanya Holm

Jag läser reseskildringar från Sanaa och slås av att många liknar staden vid något ätbart.

För mig är hon Pepparkaksstaden. En plats av ambitiöst kavlade och precist utskurna bitar deg, sammansatta med brännhett socker och dekorerade med vispad äggvita och florsocker. Sida vid sida. Mot en vacker vinterlila skymning.

Andra ser henne som en stad av tusen Sachertårtor och marsipan. Hon är sina karamellglaserade fästingtorn kantade med maräng, garnerade med petit-chouer och behängda med girlander av vispgrädde.

Jag hungrar efter, längtar till och tjatar om Sanaa. Livet trillar in i drömmarna om Yemen. Tålamodet värker och frustrationen trycker i huvudet.

Då frågar vännen där vad jag tror Gud menar med att fördröja mitt visum.

”Har du gjort något förbjudet?”

Vad svarar man på det?

”Ja, många gånger. Men jag tror inte väntetiden är ett straff för det.”

”Du måste vara snäll”

”Ja, ja, snäll, god, bra - det är jag nästan alltid”

”Du måste tänka på hur du lever”

Hoppet är – som bekant - det sista som överger oss. Medan jag fortsätter att hoppas på ett nytt visum till Jemen tänker jag på att vara särskilt snäll. För att liksom skynda på det hela lite. Som Bamse ska jag leva framöver. Som en hjälpsam och dundergod rättsskipare.