Jag vet inte vad ett sms till Jemen kostar. Eller hur många minuter, för flera kronor styck, som jag samlat på mig. Men ibland behöver saker sägas. Och lyssnas till. Så är det.

När jag var tonåring och saknade min bästis, 360 mil norrut, i Sverige, så ringde jag jättelänge till henne. Tills hennes mamma, förstöraren, sa att vi måste lägga på. När räkningen kom var det lika bra att låtsas att det inte var jag. För så hög var den.

Ibland fantiserar jag att saker ska trilla ur verkligheten. Att felstegen kommer att försvinna längs vägen. Obemärkt. Tänk om priset man betalar, för sin iver och sitt jävulskap, gick upp i rök. Utan att något inkassokrav kunde jaga fatt på en.

Vad härligt att slippa de dyraste räkningarna. Och det riktigt stora klaveret. Som man tog på avbetalning.

Vissa lägger lidande till lidande och samlar på hög. De bär skuldkraven i sin kropp. Inte konsting att de, och inte Spinoza, drabbas av fibromyalgi.

Visste jag vad ett sms till Jemen kostade. Eller hur många minuter jag pratat bort. Då skulle betalningen föregås av ytterligare gräm. Vad onödigt att dubblera obehaget. Tycker jag.