Vännerna i Jemen tror inte att det är sant. Att européer inte får visum till deras land. Förhållandet har alltid varit det motsatta, påpekar de.

I höstas frågade han - öga mot öga - ifall han kan beviljas visum till Sverige. Och när jag undvek att svara sa han att det nog förhåller sig med Europa som med USA. Inga visum till jemeniter. "Bin Laden är från Jemen." Nej, det är han inte, protesterade jag. Det finns inga kändisar från Jemen! "Jo, Bin Laden." Alla vet att han är från Saudiarabien, försökte jag, på nytt. Då förklarade han att släkten Laden är jemenitisk, även om Usama föddes i grannlandet ovanför. "De är rädda för oss."

Rädsla föder inga visum.

Nu skriver han och vill veta varför jag dröjer, varför jag inte har något visum, än. "Svenskar är också farliga. Vi vill eventuellt till er för att bråka, bli Euroladens och spränga oss i luften. Bin Laden, du minns. Han har fans i Europa. Jag skulle kunna vara ett av dem."

Varken han eller jag vill spränga oss i luften. Vi vill landa levande i varandras länder. Levande, inte döda eller dödandes. Hur förklarar man det för politiker och diplomater?

Till honom föreslår jag att vi omedelbart kliver in på varsin ambassad, ställer oss rakt upp och ned framför första byråkrat och intygar: "Härmed försäkrar jag eder om att jag inte har några som helst planer på att kombinera min utlandsvistelse med någon terroristverksamhet."

Skam den som ger sig!