Nej! Vilket obehagligt litet ord. Tre bokstäver med kraft att välta mina framtidsplaner. Nej, det går alltså inte att få något visum till Jemen. "Men jag har kommit från Sverige för att ansöka här eftersom ni sagt att det skulle gå att ordna." Reglerna har ändrats. "Det är krig", påpekar de. Det var det även för en vecka sedan när de sa att det skulle gå, påminner jag. Förgäves.

Kanske är det nu jag ska lägga upp pengarna och be kvinnan med nejet att se mellan byråkratifingrarna. Men jag har sällan några pengar, det har blivit till en vana. Så jag säger rakt upp och ner att jag tyvärr inte kan gå utan att ha fått ett visum, "jag kommer att bli olycklig". Hon förklarar samma sak igen. Nej, säger hon och jag säger nej, till hennes nej, men hennes vinner över mitt.

Suckande frågar jag vad jag ska göra istället. Hon föreslår att jag stannar i Bryssel, tillsammans med henne kan jag bättra på min arabiska. Men jag säger att jag inte vill det. Då föreslår hon att jag ordnar fram ett dokument från EUparlamentet. Om någon där skriver att de skickar ut mig då ger hon mig ett visum, på 10 minuter. "Kan jag inte bara få visumet utan något papper?" Nej, säger hon, igen, "då dödar de mig". Och så pekar hon upp mot andra våningen. Jag kan inte komma på något jag vill göra med en parlamentsperson för att denne ska vilja förfalska ett intyg åt mig, ingenting alls.

Det blir till att åka till Amsterdam. Och försöka vid deras ambassad. Kvinnan med de många nejen vid Jemens säger att det ska gå utan problem där. Så jag traskar ut från ambassaden och börjar leta efter tåget.