Han föddes i Jemen. Hans mamma kommer snart att dö här. Därför har han återvänt. Till sin barndoms stad. Med en kvinna han förälskade sig i för länge sedan, innan de två gifte sig med andra partners. En varsin skilsmässa senare är de tillsammans igen, i Sanaa.

De slår sig ner vid mitt bord. Och frågar vad jag gör här. Sådana svar ges bäst i efterhand, men jag säger att jag är här för att lära mig. ”Språket?” Ja, bland annat, men även det är svårt att sätta ord på i stunden. Jag vill bli så mycket min som bara går. Men hur förklarar man det för två främlingar, utan att säga för mycket?

Han berättar att han växte upp här. Att det finns kultur, men inget hyfs. "Ett land djupt rotat i det förgångna står still. Och med blicken vänd tillbaka i det som varit är det svårt att gå framåt. In i något nytt." Jag både nickar och skakar på huvudet. För att vissa barn utan tvivel lever om sina föräldrars barndom och den för dem in i deras föräldrars tonår och vuxenliv. Minsta avvikelse kan omintetgöras, med död om så behövs. Men vid sidan av det stränga och obarmhärtiga lever något nytt. Och det bör inte förnekas. Att kvinnor prövar nya vägar, bryter av, skakar om. Frågor om kön och sexualitet diskuteras och publiceras, det satsas på kvinnligt företagande och krav ställs på ett införande av en minimigräns för kvinnors politiska representation. Tvångsgiften och kvinnlig 'omskärelse' ifrågasätts och preventivmedel finns till försäljning. Jemen står visst inte still. Här finns många som kämpar. På egen hand i sin vardag och tillsammans med andra. För en samhällsutveckling de tror på.

Han kommer inte att stanna länge, säger han. "Högst några månader." Jag tänker att det inte behövs mer, för att se vad som faktisk håller på att hända här, vid sidan av de avrättade 38 - och de gripna 17 - Al‑Qaidamedlemmarna, steningsavrättningarna, kriget i norr och oroligheterna i söder. Jemen rör sig delvis framåt. Det förtjänas också att påpekas. En dag som denna. Då vi firar det nya året, enligt månkalendern. Gott nytt år!