Två tjejer slår sig ner mittemot och tittar på mig och på varandra och på mig igen. Sedan börjar de prata. De är så grymma som jag önskar att jag hade varit när jag var 10 och i deras ålder, så sköna som jag önskar jag vore idag. Den ena tjejen har en kille på gång och de ska på dejt i morgon. Det blir den andra träffen, ifall inte den idag räknas. De satt ner själva utan kompisar och talade med varandra. "Nej det räknas inte, det räknas bara om det var bestämt innan." Men det var det inte. Men i morgon, då.

- Du kan få låna min mascara om du vill

- Det är väl bättre att han gillar mig som jag är, än som jag inte är?

- Du har rätt, jag tänkte bara att du har ju ingen mascara och om du vill så får du låna min

- Sjyst men jag vill inte, jag vill vara mig själv inte nå'n Bree

- Vem är Bree?

- En i Desperate Housewives, när hon ska ha ess, e, eks med sin man och han spiller sin burrito då springer hon och torkar upp den, hon kan inte slappna av och vara sig själv

- Vad är en burrito?

- Man äter den

- Aha, men vad är det för mat? 

Just då ringer hennes mobiltelefon och det är en före detta. Han lägger på så hon ringer upp. Då låtsas han att det inte var han som hade ringt. "Jag såg på min displej att det var du." Han förnekar det. Hon säger att hon har börjat dejta en ny kille nu. Bara så han vet. Sen avslutar hon samtalet. För hon vill inte prata mer med honom. "Jag är är rätt van vid killar." Hon förklarar att hon vet hur man ska ta dem. Och hon är inte nervös. Hon klarar sig utan mascara i morgon.

Jag vill lägga mig i samtalet och säga, "bara så ni vet så har jag mascara för min egen skull, okej". Men jag vågar inte. Dessa dundersköna tjejer skulle bara nicka och säga "umm, visst, säkert, Bree, för din egen skull". Skarpsynta var de också.