I Sverige har vi nummerlappar. Så jag tar en. Och väntar. Nummer 188, det blir jag. Men en annan smiter före. Hade jag vetat att det var den starkes lag som gäller på biblioteken hade jag förberett mig för strid. Istället står jag lydigt med en lapp i handen, väntandes medan jag dribblas bort. Om man inte försvarar sin plats har man plötsligt ingen. Det gäller det mesta i livet. Därför:

- Jag har den hundraåttioåttonde lappen

- Vänta, ska bara fråga en grej

- Vi kan slåss om vem som bara ska fråga en grej… eller så kan den som lägger fram störst muta få plats 188 i kön… möjligen skulle vi kunna utforma ett lotteri men då ser jag gärna ett straff för den som förlorar

Hon säger förlåt. Och jag säger att det inte är mig emot att återgå till kölappsystemet, om hon föredrar det. Den riktiga 188 i kön får därefter höra med bibliotekarien ifall böckerna kommit in. Det har de inte.

I Sverige är kön till för alla. I Jemen är köande en manlig praktik. Det betyder inte att en kvinna blir man(lig) bara för att hon ställer sig där. Hon blir framputtad, utputtad, uttittad och tagen för en velig fan. Som inte kan bestämma sig, som står och blänger utan att veta sitt ärende.

I Jemen har man inga nummerlappar. Kön ger sig själv. Som korruptionen. Viktiga angelägenheter fordrar pengar. Gröna sedlar som förkunnar att Gud välsignar ett fjärran land. Har man många sådana kommer man en bra bit i jakten på ett visum. Blir man arg och börjar ifrågasätta mutsystemet läggs ens ärende till högen för de besvärliga. Därifrån kan man svära sina finaste svordomar utan att någon bryr sig.

Jag reser utomlands till veckan. För att, liksom tjejen som smet före mig i bibliotekskön, söka kringgå det rådande systemet. Och ändå få det jag vill. Hon ville veta var en viss bibliotekshylla finns. Jag vill ha tillåtelse att bo i Jemen.