Det första han säger är att han kommer att söka asyl i Sverige. Jag har just hunnit förklara att jag är svensk och redan berättar han om sin situation. Jag önskar att han istället ville stanna och kämpa för ett nytt Jemen. Ett där han och vännerna kan leva som dem de är. Istället säger jag att han ska höra av sig om han klarar sig till Stockholm. "I januari någon gång, då ses vi i snön, inshallah."

Extrasängen är bäddad. Men han hör inte av sig. Kanske hann han inte ut, kanske stoppades han längs vägen. Det förhåller sig så att de som ligger med dem av det egna könet lever särskilt utsatta, i Jemen. Och den som blivit påkommen räknar sina dagar. Att röra sig mellan landsgränser är svårt. Om man inte tillhör ett visst folk. Var är han?

Denna kille var ung, bestämd och full av drömmar. Han hoppades på att få flyktingstatusförklaring i Sverige. Den som känner en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sexuell läggning, och därför inte kan eller är för rädd för att återvända, kan beviljas asyl. Och så sker, även om avslagen – med rätta – uppmärksammas mer.

Han berättade att han skulle lära sig svenska snabbt. Han ville studera och jobba och inte vara någon till last. Det är hemskt att förtjäna den plats man behöver för att leva. Platsen bör ingå som en del i tillblivelsen och aldrig kunna skiljas från en. Han skulle vara ordentlig och duktig och jag minns inte allt men sa att man ska få asyl även om man är odräglig emellanåt, hamnar i fyllecell någon natt och fastän tacksamheten sitter långt inne.

Nu är januari snart slut. Och han har inte hört av sig. Ändå fortsätter jag att vänta. Och se mot telefonen. Som kommer att pipa till snart. Då ska vi röka vattenpipa och skåla och sedan går vi på klubb. Och dansar. Först därefter blir det Migrationsverk och allvar. Jag har köpt en tekopp med vikingar. På den står det "Welcome to Sweden".