Det ringer mitt i städningen och jag berättar för vännen att jag dammsuger. "Tänk om man kunde städa bort dammråttorna i det egna livet." Det tror hon inte vore en bra idé. "Varför då?" Skulle man plocka bort vissa dagar, beslut, erfarenheter, då skulle man inte vara samma person, säger hon. Möjligen har hon rätt. Det brukar sägas så. Men det sägs också att allt har en mening, att det som inte dödar, stärker, att vi behöver gå sönder för att bli hela.

Jag minns den som sa att motgångar är en gåva från Gud. Gud vill att vi lär oss något och litar till att vi klarar det. "Om Gud är allsmäktig och allvetande är jag säker på att Gud kan vara mer generös än så, varför inte ge oss kunskapen direkt?" Inget klokt följde ur det samtalet.

Ständigt ska tråkiga erfarenheter uppvärderas. Kris och kaos sätts i samband med personlig mognad. Vi ska alla växa som människor. Välja glädje, läsa självhjälpsböcker, förlåta, vara tacksamma och säga att vi i efterhand inte skulle ha ändrat någonting. Även om vi kunde. Och sedan bör den som tror tillägga att man aldrig varit närmare Gud än då man var som minst sig själv.

Det tänker inte jag säga. Det är för grymt. Jag tror bestämt att människor skulle vara lika sköna och charmiga även om tegelstenarna i bagaget var färre. Även om det som nästan dödade, visst inte stärkte utan gjorde dem sköra, övertåliga eller sorgsna när det är dags att sova.

När jag återgår till städningen tänker jag mindre på en dammsugare för det förflutna och mer på en för bokhyllan med titlar om att hela sitt liv, att välja glädje, att förlåta. (Var finns, förresten, självhjälpsboken för dem som är fucking jävla pissed off och vill läsa något djupt och skitförbannat om att försonas med saker såsom de var. Som vill läsa att det var orättvist och fel och borde ha varit annorlunda. Men att det nog kan ordna sig ändå.)

Sedan när dammråttorna är borta och hemmet nästintill skiner ber jag Gud att låta klyschkastarnas hem lortas ner. Ordentligt. Med otäcka dammvalar och smuts. När de beklagar sig ska jag säga att Gud finns där och gör dem sällskap mitt i skiten. De bör harmas mindre, visa större tacksamhet och kanske köpa sig en bok om att ändra inställning. "Du är ju den fina person du är, tack vare äcklet i ditt hem!"