En vilja är något konkret. Den går att ta i och klämma på. Kasta bort henne och du ser hur snabbt hon hittar tillbaka till dig. Min är mer av en studsboll än ett bowlingklot.
Viljan är, självfallet, apatins motsats. Likgiltighet och axelryckningar bör inte vara annat än små parentser i ett annars intensivt begärande liv. Tycker jag. Det är så kittlande skönt att vilja och sedan, slutligen, få, eller ta. Och snopenheten från de gånger viljan ej besvaras lär man sig att hantera. Genom att brodera hatiska budskap på trevliga småbordsdukar, till exempel.
"Du vill så mycket."
Vad svarar man på det? Något annat vore väl vansinnigt, vad gott har kommit ur att inte vilja mycket: i att vilja lite eller inte vilja alls? Blyghet är en god idé som ej bör omsättas i praktiken. Där upphör charmen. Där finns bara ett vacklande underjag som inte står upp för sig själv och sitt begär. Det säger jag till mig själv dagligen, då jag rodnar.
Min vilja att återvända till Jemen är konkret. Ändå får jag höra att den skulle vara luddig och förvirrad. "Jemen?" Det finns många tonfall att säga det på. Ifrågasättande, frågande, förhörande. Dagligen upptäcker jag nya. Men det "Jemen" som följs av ett utropstecken gör sig bäst i min mun.
Trots att visumreglerna ändrats, spekulationerna om katastrof intensifieras och fastän jag just kommit hem så vill jag tillbaka. Därför äter jag semlor, läser om terrorism och letar efter enkelbiljetter.