Frågan "vad är dina framtidsplaner?" förutsätter att det finns planer för ens framtid. Jag har lika lite planer för den som den har för mig. "Men, vad ska du göra nu?" Jag vet inte. Äta popcorn, kanske, eller kasta snöbollar på barnen vars träffar mig.

Allt man förväntas veta. Vad man lärt sig under sin resa. Hur det känns att komma hem. Och vad som händer härnäst. Jag lärde mig att "sahrana" är hon som är tankspridd. Hemkomsten känns inte vidare mycket. Härnäst händer ingenting. Ingenting alls.

Att söka ruset är att trotsa livet. För det är inte vidare skoj att leva det. Stora delar är rätt plågsamma. Eller intetsägande. När man kringgår dessa och tar genvägar till andra som är mer lustfyllda då har man visst ett flyktbeteende, då är man, efter vad det sägs, en kickmänniska. Oavsett, så har man inte lärt sig att leva det riktiga livet. Så har det sagts mig.

Jag struntar i om de har rätt eller fel. Därför att någon bestämmer att man ska ha tråkigt, och även om det finns ett värde i det, kommer inte jag att ha tråkigt. Trots att personen alltså må ha rätt. Det bästa livet kan vara det där jag går upp på mornarna och beter mig som folk. Men om jag ej förmår att uppskatta det då stannar jag uppe om nätterna och lever det sämre liv jag njuter av. Jag värderar inte framtidsplaner. Så jag äter popcorn och kastar snöbollar tills mitt flyktbeteende och kicksökande för mig bort, igen.

Så-det-så!