Då jag lämnar Sverige krymper jag henne till storlek 39. Sedan stoppar jag henne i skorna, som en värmesula. På så vis står jag med fötterna i det svenska då jag reser ut. Och jag behöver inte vara något oerhört, någon särskild. Jag kan krypa in i väggen och vila där, då det känns bra. Vad opretentiöst.

Det bästa med Sverige är att du inte behöver vara någon. Du finns ändå.

För mig är Sverige en saga om det alldagliga. Och den sagan vill jag leva i. Och emellanåt förstöra. Genom att leka galen, något som - mestadels - kommer naturligt. Därtill krävs så lite för att vara galen i Sverige. En rap. Till exempel. Eller lite onani på bussen. Särskilt om klockan är 08:45, en tisdag.

Arlanda är en tråkig flygplats. Vad skönt att komma hem till en så fantasilös en.

Ingenting anmärkningsvärt händer.

Söder om Söder hjälper en man mig med väskorna nerför trapporna. "Jag råkar vara väldigt stark" säger han. "Tack Bamse" svarar jag. För han var väldigt snäll också. Jag gillar Bamse och starka män som bär mina väskor.

Nu behöver jag inte värmesulorna. Så jag tar ut dem. För ett litet tag. Tills det är dags att flyga österut igen.