När Ottomanerna vann slaget och det bysantinska Konstantinopel föll, då byggde erövraren, sultan Mehmed II, palatset Topkapi. I 400 år bodde de ottomanska sultanerna här. Deras kläder visas upp bakom tjocka glasrutor. De är enorma bitar handarbeten av pompösa slag, bland annat i grön-rosaskimrande mönster. Guldtråd binder styckena samman. Kristallklara rubiner och diamanter stora som knytnävar uppvisas. Tronar i guld. Och vattenkannor i silver och av världens alla ädelstenar.
Delar av palatset är ett museum. De heligaste islamiska skatterna finns i avdelningen som kallas Profeternas rum. Profeten Muhammeds svärd, mantel och hans närmastes tillhörigheter återfinns här. En man läser högt ur Koranen. Och vännen blir ledsen. Jag förstår inte det sorgliga men hon säger att svärden och mantlarna för oss tillbaka till en tid då muslimer var enade. Idag, tycker hon, är sprickorna mer framträdande än förenandet. ”Såhär föreställde de första sig inte att det skulle bli.”
Nu infaller den islamiska månaden Muharram. Det är under denna månad som den shiamuslimska högtiden Ashura firas, och världen påminns om slaget vid Karbala. Där utspelades en maktkamp mellan vad som kommit att bli olika islamiska fallanger, som stundom ännu tvistar. Visst finns en sorg i sprickorna, sett till striderna genom tiderna och de makttvister som pågår här och österut. Men våldet åsido är olikheterna i sig inte ett bekymmer för islam. Vännen känner redan till det så jag bara tänker det. Att det inom islam, sedan hundratals år, funnits grupper med olika trosuppfattningar. Trots stridigheter har de, tack vare sina olikheter, upprätthållit ett intressant teologiskt och filosofiskt samtal. Och skapat en islamisk 'teosofi'. Exempelvis på 800-talet enligt kristen tideräkning fanns en man, Al-Farabi, som gick under betäckningen Den andre läraren i filosofi (där Aristoteles ansågs vara den förste). Han diskuterade samhället och dess organisation, skissade en idealisk stat och liksom Platon menade han att filosofer bör ha en framstående politisk position. Filosofer bör utgöra ett slags rådgivare åt makten, tyckte Al-Farabi. Han hade inte alla med sig - detta kunde hota de religiösa ledarnas position - och därav fortlöpte diskussionen. Efter honom följde många tvister inom islam. Man är fortfarande inte överens. Och tack vare osämjan förs alltså samtalet vidare.
Al-Farabis rötter antas vara persiska men jag har hört det sägas att han minsann hade turkiskt påbrå. Det vet jag inget om. Men när vi står här i Turkiets Topkapipalats och vännen blir ledsen tänker jag att i alla fall Al-Farabi skulle uppskatta att det ännu förs en levande diskussion om de politiska och existentiella frågorna. Bristen på enighet stimulerar människor att tänka till och tänka om i frågor gällande hur vi bör leva och organisera våra samhällen.
När vi kommer ut i disigheten igen får vi tankarna avbrutna av en orange katt som kommer och stryker sig mot våra ben. Den spinner men har inte något att tillägga. Och bara sådär, går den sin väg.