Planet från Sanaa tog många timmar och efter landning dröjde det länge innan jag hittade utomhusluften, i Istanbul. I labyrinter vet man vad man har att vänta men flygplatser lurar en med missriktade pilar och förvirrande skyltningar. Efter några dagar i staden är jag tillbaka. På flygplatsen, denna gång fortsätter resan norrut. Om jag hittar till rätt gate.

Ataturks internationella flygplats. På stan säljs flaggor med hans ansiktsbild. Han är en hjälte, för många. Landets förste president. Och en symbol för modernitet. Med sina reformer styrde han Turkiet i ny riktning. Man klev in i väst och blev en sekulär stat, en republik. Konstitutionen ändrades och lagarna stöptes i europeisk form. Utbildningssystemet omvandlades, språket reformerades och man både lånade utländska ord och bytte alfabetet från det arabiska till det latinska, som en del i omvandlingen till det västerländska. Kvinnors position förbättrades och på 1920- och 1930-talet tog kvinnor sina rättigheter. Det finns ett citat av honom som lyder att “everything we see in the world is the creative work of women”. Mycket kan tilläggas och ja, det är med stolthet många gör det.

Men vännerna är armenier. Och Ataturk var – innan presidentskapet - officerare i den turkiska armen. Han organiserade den turkiska nationalistiska rörelsen och det var hans styrkor som attackerade staden Marash. Om 5 dagar är det exakt 90 år sedan armenierna där massakrerades.

Sammanlagt beräknas det att en och en halv million armenier dödades under det armeniska folkmordet. En och en halv million mord, ett brott mot mänskligheten. Jag köper ingen flagga. Jag nickar inte när någon förklarar att det var krig, ”vi stred mot dem och de mot oss”. Jag tänker på alla armenier jag träffar. Och hur de aldrig får ro. Därför att erkännandet ännu förvägras dem. Att det var ett organiserat mördande av deras släktingar, i syfte att förgöra hela folkgruppens existens.

Sedan är det dags att gå ombord planet. Jag hittar gaten men är osäker på om det är rätt att kliva på just detta plan. Som tar oss till Stockholm. Jag saknar Sanaa. Så jag dröjer, tvekar och andas tungt. Sedan kliver jag ombord. Och flyger hem igen.