Då jag just hade anlänt till Jemen talade jag med en ung kvinna. ”Jag vill bli kär” sa jag, ”vill du vara kär?” Hon nämnde att hon vill ha kärlek först och giftermål sen. Och jag anförtrodde henne att jag längtar efter den otyglade kärleken. För henne är den inte möjlig. Oväljbar. ”För mig är situationen annorlunda, jag är min egen övervakare.” Det förstod hon inte. Vad spelade det för roll. Det gör inte jag heller.

Hon kommer inte att veta vem hennes man blir förrän bröllopet. Då möts de för första gången. Och sedan växer kärleken fram. “Vad tycker du om detta?” undrade hon. Om hon vill ha det så, då är det bra att det kommer att bli så, svarade jag. “Men vill du inte ha det så, då får jag ont i hjärtat!”

Hon drömmer om en kärlek som är hennes egen, sa hon. Och jag berättade att den vildvuxna kärleken är vacker. Oavsett vad de påstår och även om den skrämmer, och visst talade jag lika mycket till mig själv. ”Den är farlig”, sa hon, jag höll med men förstod inte fullt ut. Att leta kan kosta henne livet. “Detta är Jemen.”

Här vågar man inte. Här vill, längtar, fantiserar man. Det kommer att komma en man från ett närliggande land. Han kommer att förälska sig i henne och hon i honom. De ska träffas i smyg utan att bli påkomna och en dag, kommer han att komma hem till henne och låtsas att de aldrig träffats. Han friar. Familjen misstänker inget. Och sedan får hon som hon önskar, kärleken, den egna, och giftermålet likaså.

Det finns en vit häst, berättade jag, den kommer att komma galopperandes i skymningen. Och stanna intill mig. Ner kommer att hoppa en kärleksgestalt som är allt det jag saknar, räds och söker.

Vi skrattade. Jag skrattade lite för mycket. Och än mer ändå.

Plötsligt blev vi avbrutna. Men efter det sågs vi ofta och hon blev en nära vän. Och nu när jag berättar att jag måste resa hem, frågar hon mig hur hon ska göra. Mannen från det närliggande landet finns. De träffas i smyg. Och vill ha varandra. På riktigt. Men hon får inte välja själv. Och att fråga om lov kan kosta henne livet. Hon vet inte om hon vågar ta den risken. Samtidigt kan hjärtat hennes inte vänta mer. Och jag får ont i mitt. På riktigt.

Det är dags att lämna Jemen. För ett tag. Och styra hemåt igen. Voltare gav mig största frihet att tycka och skriva från ett land som präglas av censur och förnekelse av en öppen samhällsdebatt. Med Voltaire fick jag därmed möjlighet att skildra ett Jemen som inte alltid når in i dagspressen. Det har varit min ambition att bekräfta vad jag vet med mig att människor hemma redan känner till. Världen är komplicerad. Och full av människor som prövar egna stigar. De gör skillnad, för individen som vågar utforska gränserna för sin åtrå samt för samhället som får en infrastruktur präglad av mångfald och möjligheter.

Jemen är en plats där många viljor drar åt olika håll. Där något så förment oföränderligt som tradition tar nya skepnader. Där den enes lycka är den andres olycka och makten både bärs upp och störtas av människor - beroende på vems liv du kikar in i. Därför att vi förblir våra egna viljor och individer. Därför att vi tillsammans krånglar till förenklade samhällsanalyser, ensidig nyhetsrapportering och världen. Jemen är ett land i krig med dystra framtidsutsikter. Men freden och friheten är revolutionär och möjlig, så jag säger som man gör här, inshallah!

Och till vännen med det bultande hjärtat säger jag att vi vet när vi är kära. Det vi har i bröstet kan vi inte vända oss ifrån, utan att vända oss från oss själva. Hon behöver bestämma sig för vilket liv hon vill leva. Och väljer hon kärleken tvingas hon att söka den med sig själv som insats. Jag vet att hon kommer att göra det. För sin egen skull. Men det sista behåller jag för mig själv. Och så hoppas jag på bröllop den dag jag återvänder. Till brokiga Jemen.