Istanbul är dimmigt. Kallt och grått. Drygt två och ett halvt millennium efter stadens födelse utses den – 2010 - till Europas kulturhuvudstad. Jag reser dit och grips desto mindre av konstskatterna och desto mer av en mans berättelse om att undanhålla vem han är. Eller upplever sig vara. 

Medan vi ser oss om bland moskéer och sultanpalats berättar han att han drar sig för att tala om sin kurdiskhet. Trots att det är länge sedan 1930-talets turkifikationspolicys, då regeringen påtvingade dissimilation, finns det sammanhang då det är bättre att passera som turkisk. ”Vi ses fortfarande som sämre medborgare” förklarar han. ”Sämre troende, arbetare, människor.” Det är stundom smidigare för dem som kan låtsas, att inget säga.

Från släktens by flyttade många i slutet av 1980-talet. Till hans förort. Numer bor de flesta kurder i just Istanbul. En lärare från England tillägger att bland hennes elever finns unga turkar som – obekymrat - förklarar kurdernas skada på landet. ”De är odugliga”, berättar de för henne utan att veta om att hon är lyckligt gift med en av dem.

Att leva med sådant som delar av omgivningen deklasserar och missaktar ställer en inför svåra val. En identitet, livsberättelse eller erfarenhet som i andras ögon skär är lätt att förtiga. För att skydda sig själv, från andras förakt. Och – under eländiga dagar – även sitt eget. Ingen är en kämpe på heltid. Man behöver ligga i sängen, vicka på tårna och äta smörgåsar ibland. Men det går rakt in i mig när jag möter människor som säger att de drar sig för att berätta något om sig själva därför att de räds att de då skulle missaktas. Rädslan säger mer om omgivningen, än om dem själva – vet jag – men rädslan är svekfull och skiljer en från världen. Så bedrägligt förhåller det sig.